Asiatiskt påbrå

Det bor en kines i mig. Eller möjligtvis en japan.

Dessa asiater är åtminstone i jobbsituationer kända för att göra allt för att inte tappa ansiktet. De nickar jakande när de i själva verket inte har en aning om hur uppgiften ska lösas. Resultatet blir allt som oftast frustration – gissningsvis i samtliga läger.

Tro nu inte att jag försöker förtala en miljard kineser och en massa miljoner japaner. Jag har mött många, många som vittnar om samma erfarenheter. Deras beteende bottnar självfallet inte i okunskap utan härrör från en urgammal tradition om hur man bör bete sig.

Det måste vara en sådan nedärvd gen som har beblandat sig med mina blonda lockar och blå ögon – nämligen oviljan att tappa ansiktet.

Ringer någon som presenterar sig med sitt namn så hejar jag alltid glatt och igenkännande trots att jag inte hörde vad personen i fråga sa eller kanske inte känner igen namnet. Jag utgår automatiskt ifrån att det är jag som har problem med minnet. Som ni förstår kan dessa samtal leda till vissa förväxlingar. Men att säga orden ”Du, jag har faktiskt ingen aning om vem du är eller vad du pratar om” skulle aldrig falla mig in. Jag hoppas alltid på att det klarnar under samtalets gång.

Men ibland blir jag så trött på mig själv.

Som igår när jag köpte kaffe av allas vår favoritbarista Miles. Till kunden före mig berättade Miles att de väntade barn nummer två, så naturligtvis tog jag upp den tråden när det var min tur. Jag frågade honom om de hade bestämt något namn, och det hade de.
- Mialin (eller något som lät åt det hållet), svarade Miles.
- Malin? frågade jag och tyckte att det lät ju mer än svenskklingande.
- No, Miyli (eller liknande), svarade Miles och bokstaverade. Det visade sig att barnet oavsett kön skulle heta just detta namn.
- That’s a beautiful name! I haven’t heard it before, it can’t be that common – where have you picked that up?

Miles log ett stort leende som om han var på väg att avslöja universums alla obesvarade gåtor i ett och samma andetag.
- Miyli Holmes!

Nu fabulerar jag friskt, men det spelar ingen större roll i sammanhanget. Det viktiga i storyn är att jag aldrig har hört namnet i fråga, trots att det på Miles såg ut som han nämnde namnet Ghandi eller möjligtvis Obama eller Lennon. Jag hade INGEN ANING om vem denne man eller kvinna var och än mindre vad han eller hon var känd för.

Men säger jag det? Nej. Istället slog jag ut med armarna på bästa sydeuropémanér och med hela kroppen visade jag: Ahaaaaa, den där gamla godingen! Hur kom ni på det? Ursmart! Coolt!

Miles tolkade mitt kroppsuttryck korrekt och småmös lite bakom disken. Jooodå, de var ruskigt nöjda med att koppla sitt ofödda barn till just denna person.

Behöver jag säga att jag fick hemskt bråttom ut ur butiken så att vi inte skulle behöva grotta ner oss ytterligare i ämnet?

En som definitivt inte har en endaste asiatisk gen i hela kroppen är min far. Dagen före mammas och pappas hemfärd tog jag dem till Chatswood som har en kinesisk population på uppskattningsvis 90 procent. Den tjugominuter långa färden skulle nämligen leda till en restaurang där de serverar yum cha, det vill säga idel små kinesiska kulinariska anrättningar.

Här har jag varit med Sarah ett par gånger, och eftersom hon har bott i Kina så har hon örnkoll på vad som gäller en lunch som denna. Reglerna är enkla: man plockar åt sig de rätter som ser goda ut från damerna som går runt bland gästerna med små matvagnar framför sig. Till detta dricker man grönt te. Basta!

Eftersom det nästan är stört omöjligt att höra vad de säger så innebär varje val en spännande chansning – i dumplingen kan det gömma sig allt från ärtor till räkor och sjögräs. Även om vissa rätter ser direkt oaptitliga ut överraskade de flesta positivt. I alla fall för mammas och min del.

Pappa drack lydigt det gröna teet och fipplade med pinnarna för att få upp de degvita knytena som låg framför honom. Säga vad man vill, men farsan hade inga problem med att tappa ansiktet och visa sina innersta känslor inför denna lilla lunch. Fast han gav tummen upp för upplevelsen i sig, trots att magen knorrade när vi lämnade restaurangen.