Det ståtliga pepparkakshuset är inte så ståtligt längre. Två dagar i värmen har fått taket att sacka ihop och det blir märken av fingrarna om man petar lite på väggarna. Barndomens ”pepparkakshusproblem” i form av en lätt damig bismak lagom till julgransplundringen behöver våra barn inte bekymra sig över.Var dessutom tvungen att avslöja för sonen, som har ett rättvisepatos och rädsla för att förarga någon som slår till och med hans mammas, att barnen Ericson brukade nalla godisbitarna som satt på pepparkakshusets baksida så att inte våra föräldrar skulle upptäcka det. Efter några dagar var det fullständigt barskrapat på godis och kristyr medan framsidan fortfarande såg härligt inbjudande ut.
Alvins ögon nästan poppade ut när han fick höra som sin mammas tilltag som barn.
- FÅR jag ta godiset på baksidan?
- Men det är väl klart att du inte kan FRÅGA mig om du får ta, eftersom jag i egenskap av mamma MÅSTE säga nej. Lisa, Johan och jag gjorde det när mormor och morfar inte tittade på.
- Jaha. Men jag FÅR ändå ta?
- Alvin, du kan inte FRÅGA. Du får liksom räkna ut det själv.
- OK, men då FÅR jag ta i alla fall?
Sedan blev det ett hysteriskt fnissande när han ”smög” bort till pepparkakshuset och nallade – lite kristyr. Grabben har en hel del att lära… Hans syster är i mångt och mycket en fullfjädrad expert i ämnet ”hitta på rackartyg och blixtsnabbt förneka desamma, och helst skylla på någon annan”. Lägger man ihop barnens färdigheter så blir det ett genomsnittligt och alldeles lagom busigt barn.
2 kommentarer:
Återigen Cilla, våra barn är som små kopior av varandra. Kunde precis lika gärna varit Oscar och Lovisa du skrev om. Fascinerande att samma föräldrar kan få två så olika barn!
Ja, verkligen! Alvin kan dock göra ett undantag när det kommer till avdelningen bus och kiv: hans syster. Där känner han inga begränsningar eller rädsla för att ljuga, tjyvta godis eller liknande.
Skicka en kommentar