Besök i paradiset

Förväntningarna inför Nya Zeelandtrippen var höga, ja närmast skyhöga. Till slut blev landet nästan löjligt haussat eftersom alla som någon gång har satt sin fot i den maoriska myllan bara kan beskriva det genom att använda sig av superlativ. Och det säger väl sig självt att sådana förväntningar inför en semester inte går att leva upp till.

Big mistake. Huge!

I två husbilar (familjen Rudolphie lyckades få husbilsparkens måndagsexemplar, medan Borglinarna gled fram i A-bilen) betade vi av pärlorna på sydön. Böljande kullar, snötäckta bergstoppar och jordbruksmark. Tallar och björkar (!) varvat med palmer gav ett nästan lite schizofrent intryck, som om faunan inte riktigt kunde bestämma sig och därför drämde näven i bordet och valde allt. Slingrande och spikraka vägar kantades av lupiner och titt som tätt bredde enorma lupinfält ut sig. Som om inte den vanliga färgskalan skulle räcka för att imponera fanns där också gula och aprikosa lupiner. Obeskrivligt vackert!

Och det fanns får. Och ännu mer får. Och ytterligare fler får. Fyra miljoner människor bor det på Nya Zeeland – motsvarande siffra för fåren är 40 miljoner. Ett annat inslag var de oräkneliga hagarna där stora mängder hjortar huserade. Lamadjuren och strutsarna väckte också extra uppmärksamhet. Sälar, pingviner och delfiner kan vi också bocka av från listan.

Jonas och Johan kunde efter några timmar smälta in på vilket truckerhak som helst. Jonas var åtminstone van vid vänstertrafiken, men Johan var tvungen att hantera både det och bussfeelingen. Båda gjorde det med den äran. Till och med när det blåste upp till storm så att husbilarna ryckte fram och tillbaka på vägen ingav de tillit. Att ett flertal husbilar och en lastbil hade vält i stormen gav chaufförerna bara en extra fjäder i hatten – våra husbilar slickade asfalten så säkert som bara den.

Tappad humor
Förutom att njuta av det fascinerande sceneriet hann vi även stanna på roliga ställen. Ett obligatoriskt stopp var såklart vid världens första bungyjump-bro. Alvin ville väldigt gärna hoppa och misströstade en smula när han fick beskedet om att han var för lätt och ung. Bäst som vi stod och tittade på ett dödsföraktat hopp, varpå hopparens vänner stod bredvid oss och ”ooooade”, tittade Alvin förvånat på mig och sa:
- Vad skriker de för?

Försökte förklara att majoriteten av homo sapiens tycker att det ser tämligen skitläskigt ut att kast sig utför en bro med bara ett gummiband om fotlederna, men Alvin förblev frågande. Det som skulle vara så kul att göra.

Vilmas kommentar till dem som hoppade och skrek förfärat var:
- De har tappat humorn, det är därför de skriker så.

Ett annat actionladdat stopp var den halsbrytande turen med en jetboat, vars huvudnummer var att slicka klippkanterna och göra 360 graders snurrar så vattnet stänkte. Alla utom en skrek av förtjusning – lille Alex ville väldigt gärna kliva av båten. Vid glasspausen efteråt var han desto modigare. Jo, visst kunde han tänka sig att åka en så snabb motorbåt igen – när han blev vuxen. Alvin, däremot, beslutade sig snabbt för att bli jetboat-förare när han blev stor.

Sedan säger jag bara Milford Sound. Vilket ställe! Det är en del av Nya Zeelands fjordland som spränger in i det sydvästra kustbandet, kantat av oräkneliga vattenfall. Till allas förtjusning åkte båten så nära ett vattenfall att vattnet forsade ner över däck. Det var ingen felbedömning av kaptenen, tvärt om – vi hade alla preppat oss med regnrockar redo för en kall dusch. Alvin tyckte dock att det var lite synd att jag hade glömt att stänga hans regnrock… Bidde visst lite blött om magen.

Ett besök på Sir Edward Hillarys museum – världens förste man att bestiga Mount Everest (och tillika den mest kände Nya Zeeländaren) – gav oss en rolig inblick i de hårda förhållandena på Mount Everest.

Ett annat coolt (!) ställe var Antarktis-centret där de hade byggt upp ett rum där de simulerade en storm på Antarktis. En iskana hade de också byggt upp till barnens (och Maries!) stora förtjusning.

När den antarktiska fejkstormen satte igång drog majoriteten av besökarna åt sig de lånade jackorna och blev stela som pinnar. Jonas och Johan sammanfattade ”stormen” med att det var som att stå vid en busshållplats i Stockholm en måndagmorgon i januari. Välkomna till Åre i februari, var vårt sturska hån mot de andra veklingarna.

Mördare i sikte
Att kuska omkring i husbil kan verkligen rekommenderas (ja, jag VET vilka som kommer att kommentera just detta!). Sex nätter tog vi in på mer eller mindre fräscha campingar – två nätter campade vi i det fria. Eller om jag ska vara riktigt ärlig – EN natt campade vi i det fria (den första natten låg vi på samma gata som restaurangen vi hade ätit på timmarna innan). Men den enda natten…

Vi hade fått tipset att ta oss till ett tvåhundra meter högt vattenfall och bo i närheten av det. Detta ställe låg i änden av en smal grusväg. Efter den lilla vändplanen låg en virvlande fors. Med andra ord kunde man inte komma längre på den vägen än just dit. Att det stod skyltar som förbjöd camping låtsades vi inte se.

På väg ut mot vägens ände passerade vi skyltar som ”Dead Horse Creek” och ”Dead Man´s Grave Trail”. Vi kan väl säga som så här att Marie och jag inte var tuffast på Nya Zeeland just då. Vi enades snabbt om att spökhistorier och andra skrämselattacker var totalförbjudna, och jag initierade dessutom en speciell knackning som vi var tvungna att använda oss av om vi av någon anledning var tvungna att gå till varandras husbil efter att vi sagt god natt. J&J himlade lite med ögonen, men vi stod på oss; inget skojande här, inte!

Jag hade konstigt nog inte så svårt att somna. Däremot vaknade jag mitt i natten, och frågan jag snabbt ställde mig var: varför vaknade jag nu? Jag kikade ut i den mörka natten där endast månen agerade ljuskälla. Jo förresten, där flög också små eldflugor eller vad de kan heta. Tyst låg jag och lyssnade till de andras andetag och forsen som lät i bakgrunden. Dessutom ansträngde jag mig till det yttersta för att höra eventuella fotsteg och andra mördarljud. Jag arbetade snabbt upp en plan över vilket tillhygge jag skulle använda mig av ifall mördaren skulle bryta upp dörren. Skenande fantasi? Icke. Fullt allvar var det.

Då, då hörde jag något. Snabbt som attan kikade jag ut bakom gardinen och fick till min stora skräck syn på en vit pick-up som åkte FRÅN vändplanen tillbaka på den lilla grusvägen. Det måste ha varit ljudet av den som väckte mig, och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade hört den åka TILL vändplanen (Marie hade inte samma tur) för då hade jag nog dött på stört av skräck.

Vad är det för en slags bil (eller snarare förare) som åker ut till död mans land mitt i natten och, enligt Maries klockning, stannar där i fem minuter innan den vänder tillbaka? Ja, inte tror jag det var bibelstudenter som bara ville kolla in månskenet, vilket var Johans förslag morgonen därefter.

Barnen skötte sig exemplariskt och mutades med generös speltid under bilresorna, vilket framförallt Alvin var helnöjd med. Alla fyra lekte dessutom bra med varandra. Om kvällarna gjordes den ena husbilen om till filmsalong medan vi vuxna smörjde kråset i den andra.

Sammanfattningsvis får Nya Zeeland tio av tio möjliga husbilar!