Skolutmärkelse och dagisavsked

Det låg ett litet kuvert i Alvins väska igår, adresserat till Mr and Mrs Borglin. Efter att ha läst brevet, vars avsändare var rektorn på Manly West School, så fick jag ett hederligt tuppaskinn:

”Your child will be recieving an Award at the Primary Presentation Day. We would be delighted if you could join us on this special occasion.”

Nu är det så oturligt att Alvin inte kommer att kunna ta emot sin utmärkelse på plats, eftersom vi just då kuskar omkring med husbilarna på Nya Zeeland. Än så länge är han ovetandes om vad som komma skall, men jag har tänkt avslöja det för honom i eftermiddag.

Torsdagen var en historisk dag även för Vilma eftersom det var hennes sista dagisdag någonsin. Från och med slutet av januari har vi två skolbarn – det känns stort, det!

Vilma fick idel lovord från fröknarna och lovade att komma tillbaka någon dag och hälsa på, och då med skoluniformen på sig. Personalen och jag pratade om hur det hade varit förra julen, då jag var tvungen att skriva ner orden JUL, TOMTE och GRAN på svenska så att de skulle kunna förklara för Vilma vad de höll på med när de julpysslade. I år förstod hon allt som de hade pratat om och hon har lärt sig en hel drös nya sånger som de har övat på inför julshowen, som också den går av stapeln när vi är på Nya Zeeland.

För övrigt har familjen Rudolphie anlänt, vilket är fantastiskt kul! Enda smolken i glädjebägaren är att de verkar ha gjort det till en vana, så här efter två dagar, att gå upp i ottan och snöra på sig löparskorna för att därefter ge sig ut och springa en timme. Hur stressande – och knäckande – är inte det?! I ett nafs gick jag från att känna mig sund och vältränad med min tisdagsyoga och helglöparrunda till att känna mig som ett kylskåp.

Det får nog bli en madrass i garaget för deras del om de fortsätter i den här takten!