Förslappat språköra förargar

Vissa sanningar är hårdare att hantera än andra. Hand upp, alla som någon gång har gjort sig lustig över drottning Silvias tydliga brütning efter så många år i Sverige. Ni som har har den uppe – snälla ta ner den, och sluta göra narr av henne. Det är nämligen ofattbart svårt att jobba bort en accent när man har passerat tonåren (nåja, den tidsgränsen är min högst personliga).

Nu har vi bott i Australien i drygt två år. Varje dag har jag både lyssnat till och använt mig av det engelska språket. Jag tittar på tv, läser engelska böcker och tidningar och jag har långa och innerliga samtal med mina vänner. Men vad hjälper det? Ordförrådet har ökats på ordentligt, det måste jag belåtet medge. Men den där jädra accenten! Till och med JAG hör den!

Det luriga är att när jag för en monolog i skallen på engelska – ja, då är den klanderfri. Grammatiken sitter som en smäck och uttalet är bländande – inte ens en infödd skulle kunna spåra min nordiska härkomst. Men så öppnar jag munnen…

Visst, jag ska inte vara för hård mot mig själv: vissa dagar flyter det på som bara den, precis som man kan ha bra ”språkdagar” på svenska då man hittar alla ord och fyndigheter i samma sekund som man behöver dem.

Det jag tycker är allra svårast är att i ett stressat ögonblick göra skillnad på bokstäverna a, i och e när jag ska bokstavera. Så, tack mamma och pappa för val av mitt förnamn…

Men frågan är om inte bottennappet är då jag ska uttala namnet på gatan vi bor på: Brisbane Street. Faktum är att det har blivit en riktig hang-up för mig. Tro mig tusan om inte varenda kotte som av någon anledning måste ha reda på var jag bor svarar med ett tveksamt ”eh… could you please spell that?”. Och då jag lite generat säger gatunamnet igen och därtill förtydligar att det är samma som STADEN, utbrister de lättat ”ah, Brisbane” – EXAKT så som JAG uttalar det! (Tycker i alla fall mitt språköra).

Ett annat irri exempel var ett ord (minns inte vilket) som dök upp med jämna mellanrum i boken som vi läste för barnen om kvällarna. Varje gång jag uttalade ordet så gick Alvin in och korrigerade mig – med ett i mitt tycke IDENTISKT uttal! Mitt öra och tunga (alternativt min hjärna) måste liksom ha tappat nyanserna. Och var letar man efter dem?

Så den bistra sanningen är: jag kan nog inte få ett bättre uttal än det jag dras med. Inte ens om jag så begraver fötterna i den australiensiska myllan och stannar här för gott. Kommer man från Habo så gör man.

(JA, jag ser väldigt trött ut på bilden. Jag var det förmodligen också.)