I morse debatterade de i en av tv-kanalernas morgonsoffor om det faktum att barn av idag tenderar till att tilltala äldre personer vid förnamnet istället för att säga Mrs Ditten och Mr Datten.- Respektlöst, sa en röst.
- Kanske lite mer naturligt, sa en annan.
Man ska ha klart för sig att dessa "äldre" personer som avsågs var barnens kompisars föräldrar, vi pratar inte ens mor- och farföräldrar eller okända "gamlingar" på stan.
Jonas och jag tyckte att diskussionen i sig var det intressanta. Jag gissar att den var högst aktuell även i Sverige då det begav sig, men det måste väl ändå röra sig om ett trettiotal år tillbaka eller mer?
Jonas vittnade om att Quantaspersonalen alltid hälsar Mr Borglin välkommen ombord medan motsvarande hälsning på SAS är en spark i arslet och någon som skriker ”Sprit, en kopp spriiit?!” i örat. Ingen herr Borglin, där inte.
I skolan säger barnen Miss, Mrs och Mr till lärarna och övrig skolpersonal. I början upplevde jag det som väldigt avståndstagande, men nu har jag vant mig. Jag har dock alltid tilltalat barnens lärare vid förnamn, något som de även har uppmuntrat oss vuxna att göra.
Hela Mr- och Mrs-diskussionen när det handlar om respekt står sig emellertid slätt – ja, pannkaksplatt – om man jämför med vad jag bevittnade i morse: Barnen och jag gick genom kyrkogården på väg till skolan. De vet mycket väl att de absolut inte får hoppa över någon gravsten eller kliva på stenkanterna som omger gravarna, och jag har aldrig sett dem bryta mot detta.
Döm om min förvåning och absoluta bestörtning då jag fick syn på en pappa som satt på en stenkant och betraktade sina två barn som lekte. Barnen satt mitt i en grav med varsin pinne i handen med vilka de rörde runt i den tillhörande blomsterurnan i sten.
Hoppas, hoppas, hoppas att någon hund gör stora A på hans grav den dag han trillar av pinn!
Jonas vittnade om att Quantaspersonalen alltid hälsar Mr Borglin välkommen ombord medan motsvarande hälsning på SAS är en spark i arslet och någon som skriker ”Sprit, en kopp spriiit?!” i örat. Ingen herr Borglin, där inte.
I skolan säger barnen Miss, Mrs och Mr till lärarna och övrig skolpersonal. I början upplevde jag det som väldigt avståndstagande, men nu har jag vant mig. Jag har dock alltid tilltalat barnens lärare vid förnamn, något som de även har uppmuntrat oss vuxna att göra.
Hela Mr- och Mrs-diskussionen när det handlar om respekt står sig emellertid slätt – ja, pannkaksplatt – om man jämför med vad jag bevittnade i morse: Barnen och jag gick genom kyrkogården på väg till skolan. De vet mycket väl att de absolut inte får hoppa över någon gravsten eller kliva på stenkanterna som omger gravarna, och jag har aldrig sett dem bryta mot detta.
Döm om min förvåning och absoluta bestörtning då jag fick syn på en pappa som satt på en stenkant och betraktade sina två barn som lekte. Barnen satt mitt i en grav med varsin pinne i handen med vilka de rörde runt i den tillhörande blomsterurnan i sten.
Hoppas, hoppas, hoppas att någon hund gör stora A på hans grav den dag han trillar av pinn!
(Och nej, det är inte första gången som jag ser något liknande.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar