Gräsligt under och ormbett

Det är inte ofta under sker, men ibland så.

Husägare i Australien, eller som i vårt fall hyresgäster, måste utöver sin egen gräsmatta även ta hand om en kommunal gräsplätt som finns mellan huset och gatan. Med tanke på Jonas och min lättjefulla inställning till trädgårdsarbete i en trädgård som inte ens tillhör oss, så är detta ett gissel.

Längden på gräsmattan på baksidan av huset justeras när undertecknad tycker att ormrisken blir för stor (och detta är en annan story som jag snart ska berätta!) – det har inget med estetik att göra. Framsidans gräsplätt känns desto mer kravfylld eftersom det påverkar hela gatans utseende. Förvånansvärt många tar hjälp av professionella trädgårdsfixare med påföljden att deras häckar och gräsmattor ser ut som tagna från en engelsk slottsträdgård. Räta linjer, om man så säger.

Pappa gjorde en heroisk insats när han var här och klippte och stramade upp kanterna på gräsplätten. Ett arbete som inte har gjorts så länge vi har bott här – det vill säga i snart två år. Men nu var det ett par veckor sedan mamma och pappa åkte hem och under tiden har gräset vuxit. Och vuxit.

Jag brukar blänga lite på det när jag passerar, något som sker ett par gånger varje dag, och sucka inombords. Och det är mitt jobb – Jonas är nämligen gräsallergiker (en åkomma som inte brukar vara så svår att handskas med när han får vifta omkring lite bland grässtråna med en golfklubba…).

Men så hände det.

Idag när vi skulle gå och hämta barnen i skolan – Jonas jobbade hemifrån – så upptäcker vi att gräsplätten är nyklippt! Någon har klippt vår tradiga gräsplätt! Inte Jonas, och definitivt inte jag. Då återstår dessa alternativ:

1. Någon granne tröttnade på gräsets längd och gjorde slag i saken
2. En kommungubbe kom förbi och ingrep (högst otroligt utan att det skulle ligga en räkning i brevlådan)
3. En professionell trädgårdsfixare bestämde sig för att leka god fe och hjälpa oss (än mer otroligt)

Oavsett vem som gjorde det, så vill jag bara uttrycka vårt varmaste tack. Thank you!

Jo, så var det det där med högt gräs och ormar. Igår blev en kommunalgubbe som just höll på att klippa gräset bland gravarna på kyrkogården biten av en brown snake – i låret. Som upplysning vill jag säga att denna art är en av världens giftigaste. Två ambulanser kom dit och gissningsvis pumpades han full med serum.

Detta är kyrkogården som vi passerar varje dag på väg till och från skolan, och som barnen titt som tätt genar genom. Med med detta är det nu slut. Jätteslut.