Femtiotalsungar och smittsamma blåsor

Söta som sockerpastiller gick barnen Borglin till skolan idag, klädda i 2000-talets tappning av femtiotalskläder. Dagen innebar ännu ett tillfälle för alla familjer på Manly West att öppna plånkan och skänka pengar. Denna gång skulle den stora insamlingen gå till att renovera toaletterna på skolan.

Jag kan riktigt se föräldramötet framför mig på Skärsätraskolan om rektorn lite försynt skulle ta upp frågan om inte föräldrarna kunde tänka sig att pröjsa för nya toaletter eller en ny aula. Här däremot räds man inga sura päron, utan barnen tilldelas glatt olika insamlingsformulär och lockas med finfina priser om de drar in tillräckligt mycket pengar.

Med hjälp av föräldrar hade aulan dekorerats för bästa möjliga feststämning med ballonger, girlanger och såpbubbelmaskin, och framme på scenen stod en hyperenergisk dj som showade så svetten lackade. Årskurs för årskurs kom sedan med sina lärare och än fler föräldrar (läs: mammor. EN pappa syntes!) som även de hade styrt ut sig i femtiotalslooken. Jag var en av dem, såklart!

Det var en sann fröjd att se Alvin och hans kompisar rocka loss. Jonas undrade senare på kvällen hur Alvins dansstil såg ut, varpå jag svarade att han är en sådan kille som genast söker upp popcornskålen och saften när det vankas lite lugnare och dansvänligare låtar. Men rocka kan han! Det var lite svårt att läsa hans kroppsspråk när hans mamma tillsammans med en annan mamma jazzade loss bredvid grabbgänget. Inga ömma omfamningar, men å andra sidan inget väsande hot om en tjottablängare om jag inte försvann ur hans åsyn. Så jag gissar att det var okej.

Vilma och hennes vänner var inte sämre de, även om ljudnivån var tvungen att justeras en smula eftersom några av barnen började gråta. Vilma å sin sida ville gärna dansa bredvid mig. Slutsats: i en femårings ögon är mamma fortfarande en förebild, men som snart nioåring är polarna helt klart ballare. Fair enough.

När skolan var slut var det dags att återigen fara till doktorn. Herregud, snart kommer de att tilltala mig med mitt förnamn och säkert bjuda mig på nästa personalfest. Även denna gång var Vilma föremålet för doktorns granskande blick. Hon har nämligen fått några sår på framförallt benen som inte ser så roliga ut. Det som började som ett skoskav (eller som det visade sig vara; ett sår som slumpmässigt hamnade på hälen) och skrapat knä (detta kom nog från ett regelrätt fall) blev inom två dagar en massa småsår, bland annat precis under skinkorna. Läkaren konstaterade blixtsnabbt att det var en bakterie som ledde till dessa sår och som inte hade med den pågående öroninflammationen att göra. Faktum var att Vilma var tredje barnet bara denna dag som hade uppsökt läkaren för samma åkomma. Så, nu går Vilma på örondroppar OCH penicillin som hon ska dricka.

När vi väl satte oss i bilen for en rysning igenom min kropp. Vad hade jag egentligen sagt till doktorn när jag skulle förklara att det inte var ovanligt att Vilma hade skrapsår på kroppen?
(Snälla, säg att jag sa tomboy istället för boy toy!!!)