Minnesvärd goja

Bäst som jag stod och hackade rödlök hördes en ljudlig duns. Ljudet kom från den stora skjutväggen i glas och det var utan tvekan ljudet av en fågel som hade missbedömt rutan i tron om att den kunde gena genom vardagsrummet.

Mycket riktigt. Det satt en ytterst vimmelkantig fågel på terrassen som försökte fokusera på vad som var upp och ner, fram och bak. Den flaxade lite hjälplöst med vingarna när jag tog ett steg mot den, så jag backade raskt tillbaka.

En halvminut senare gjorde han ett första litet testflyg upp till räcket. Och eftersom den lilla flygturen gick bra så fortsatte han vidare upp mot grannens palm. Det var först när jag tog upp lökhackandet igen som det slog mig.

(Parallellt med detta måste jag berätta att en av de vanligaste frågor som Jonas och jag får från familj och vänner hemma i Sverige är vad vi kommer att sakna den dag då vi beger oss hemåt igen. Det som brukar hamna på första plats är vädret, tätt följt av alla fräscha och välsmakande råvaror i form av grönsaker, frukt, fisk och kött. Alla som har besökt oss vet vad vi menar. Men nu har jag ännu en sak att lägga till listan…)

Det var ingen gråsparv, kråka eller bofink som hade kraschat in i rutan. Det var en färgsprakande liten papegoja, en sådan som svenskar betalar dyra pengar för att hålla instängd i en bur. Här, på Brisbane Street med omnejd, lever de i vilt tillstånd.

DET är också en sak som förgyller tillvaron i Sydney.

(Jag hann inte få fram kameran, så det fick bli en bild på en annan fin pippi, den skrikkraxande kakaduan)