Självklara nattgäster

Jag ligger närmast sovrumsdörren. Det betyder att de nattgäster som brukar dyka upp oftast hamnar i min sänghalva. Nu till det intressanta; barnen ser det som en absolut självklarhet att de får plats i sängen. Ingen frågar med vän stämma om han eller hon möjligtvis kan få krypa ner och sova vidare i dubbelsängen, utan förflyttningen sker lika naturligt som att fiskarna lever i vattnet och människan på land.

Jag hör tidigt vem det är som är i antågande. Vilmas små fötter trummar hårt mot trägolvet då hon med en imponerande fart accelererar från sin säng via två nittiograders-svängar in till vårt sovrum. Hon kryper snabbt ner, och efter lite stök och bök och förvissning om att så många kvadratcentimeters hud som möjligt är i kontakt med min kropp somnar hon. Jag också.

Alvin kommer mer sällan. Man hör på de stegen att det är en sömndrucken liten pojke som just har vaknat och vill krypa ner i värmen. Till skillnad från syrran, som flyger över min kropp och lägger sig mellan Jonas och mig, vill Alvin ligga ytterst. Han stannar alltid till vid sängkanten och väntar på att jag ska lyfta på täcket så att han kan krypa ner. Han somnar snabbt. Inte alltid jag.
Om jag har påsar under ögonen vissa morgnar kan det bero på följande händelseutveckling:

Vilma flyger in i sovrummet.
Vilma somnar om.
Cilla somnar om.
Alvin kommer in.
Alvin kryper ner under täcket.
Cilla inser omedelbart att hon inte kan andas och än mindre sova vidare med två barn som ligger som frimärken mot hennes kropp.
Cilla lämnar SIN plats i SIN säng.
Cilla lägger sig som en kanelsnäcka vid barnens fotända och knölar ihop överkastet som kudde.
Alvin buffar på Cillas ben så att han ska få lite bättre utrymme.
Alvin somnar.
Vilma sover.
Jonas sover.
Cilla är vaken.