Dagisfröknar och ludna tofflor

Idag har Vilma och jag varit dagisfröknar. Jag blev nämligen ombedd att prata om Sverige eftersom barnen denna vecka har övat på bokstaven S.

Eftersom jag härstammar från en lärarsläkt så togs självfallet detta uppdrag på största möjliga allvar. Inledningsvis tog jag fram Alvins mjukisorm och lade ut Snaken i ett S. Därefter fick alla barnen resa sig upp och med kroppen forma sig som ett S (vi hade övat på detta hemma så Vilma var med på noterna. Ormen var dock en nyhet, och hon blev lite gramse över att jag inte hade valt hennes tre meter långa goseorm…).

Vilma pekade ut svenska flaggan och Sverige på dagisets världskarta och vi berättade att om man skulle gräva ett riktigt djupt hål där vi satt så skulle vi förmodligen komma upp i Vilmas trädgård hemma i Sverige. Då informerade Vilma att det inte gick eftersom det fanns lava i mitten. Det syntes i barnens ögon att det var en fängslande tanke, och sedan ägnade de fem minuter åt att berätta vad mer man kunde tänkas hitta i jordens mitt.

En annan kul grej var förstås att mycket var tvärt om i Sverige, och så halkade vi in på ämnet vinter och snö. De flesta barn hade aldrig sett snö och var väldigt fascinerande över Vilmas vinteroutfit som jag hade på bild (till och med fröknarna lutade sig intresserade fram och spanade in overallen). En annan bild visade när Alvin och jag åkte pulka (Sledge – så pedagogiskt så man nästan går av på mitten!) och det ledde till ett par minuters berättelser kring vad det fanns för snabba saker här i världen.

Vi avslöjade att de faktiskt kände fler än en flicka från Sverige (Vilma), nämligen den flätprydda urstarka flickan med för stora skor. Den sista bilden föreställde Vilma utklädd till Pippi. Sedan tog det en evighet innan alla hade frågat klart exakt hur mycket Pippi egentligen orkade bära, eftersom hon var så Strong (!).

Avslutningsvis lärde vi dem Små grodorna. Själva kvackandet var ju hejdlöst kul!

Vilma hade nog kunnat sitta där framför kamraterna i all oändlighet. Hon ville att vi skulle sjunga sången en gång till, och en gång till. När allt var över ville hon såklart följa med mig hem, så det var en gråtande Vilma som jag vinkade adjö till. Ska hämta henne om tio minuter, och hoppas att lite lunch och vila fick henne på bättre humör.

För övrigt kan jag bara konstatera att det är fuktigt i Sydney, på riktigt. Vet att kusin Johan en gång berättade att få Sydneybor har stora bokhyllor fyllda med böcker eftersom fukten förstör dem. Trodde nog att han pratade lite i nattmössan, men faktum är att jag inte har sett en enda bokhylla värd namnet hemma hos någon Sydneybo.

Idag när jag dammsög golvet i min garderob, och därför var tvungen att lyfta ut skorna, hittade jag mina Birkenstock i en grönluden tappning. Fräscht.