Nu känner jag mig verkligen som hemma. Jag VISSTE i samma sekund som jag skrev under blanketten som skulle berättiga mig till ett lånekort på Manlys bibliotek att boklånandet inte skulle ske utan missöden.Jojomensan, visst kom det ett litet kravbrev för några dagar sedan som upplyste mig om att en bok saknades. Aldrig, aldrig ska jag låna fler än tre eller fem böcker! Måste liksom ha ett lätt tal att hänga upp mig på när jag luskammar barnens bokhylla på jakt efter bibliotekets böcker. Faktum var att när jag lämnade tillbaka bokhögen så anade jag att det saknades någon bokuschling, allt annat hade varit för enkelt.
På bibblan upplystes jag idag om att den borttappade boken skulle kosta mig 30 dollar (180 kr) om jag inte hittade den. Sura pengar för en bok som garanterat var just den boken som ingen av barnen ville läsa för att bilderna var för trista.
Döm om min förvåning när jag efter denna lilla skrämselhicka faktiskt hittar boken i bokhyllan (varifrån kom den? Jag som hade tokstirrat på varenda bokrygg för några dagar sedan). Men det är som man brukar säga: nybörjartur. Nästa gång jag besöker biblioteket kan jag slå mig i backen på att jag måste lätta på plånboken.
Medan jag gjorde biblioteksärendet gick Vilma på sin balettlektion. Å ena sidan är det seriöst för de små barnen undervisas i vad de olika stegen heter på franska, men å andra sidan leker de ganska fritt. Avslutningsvis får de en liten stämpel som bevis på att de har varit duktiga.
- Show me your ballet hand, säger Miss Jessica och barnen sträcker fram sina händer så graciöst så genom att med lätt böjda fingrar föra tummen mot långfingret samtidigt som lillfingret pekar ut en smula.
Såg hur Vilma sträckte fram sin hand som var formad som den perfekte hårdrockshanden – pekfingret och lillfingret raka medan de andra var ordentligt böjda. (Hon fick en stämpel i alla fall.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar