Ensam resplan

En varm sommardag i slutet av 70-talet fick jag nog. Förändring var inte min starkaste gren, och mamma och pappa hade beslutat sig för att ta hem matbordet och stolarna från sommarstugan i Söderhamn och ersätta dem med vårt furumöblemang i Habo.

Katastrof!

Att jag fram till den stunden, då jag fick reda på möbelbytet, aldrig hade ägnat vårt köksbord och tillhörande stolar en ynka tanke hörde liksom inte till. Jag var bara heligt förbannad. Så här trettio år senare gissar jag att jag hade en dålig natts sömn bakom mig och det började säkert bli matdags.

Min lösning på det hela var att rymma. Men själv tordes jag inte gå in i skogen, jag var tvungen att ha lite sällskap. Syrran var lätt att övertyga, för visst ville hon inte att jag skulle försvinna och aldrig komma tillbaka?

Vi sprang iväg mot ett uppvuxet kalhygge (alternativt gles skog, jag minns inte riktigt längre) som låg bredvid stugan. Där satte vi oss bakom lite sly och kikade mot huset. Det dröjde inte länge förrän vi hörde mamma och pappa ropa efter oss. Vi kunde se hur de gick omkring och letade – tack och lov ligger havet inte runt knuten, men den farliga brunnen fanns ju. Och stora vägen ligger inte särskilt långt från huset.

Efter ett litet tag ville Lisa gå tillbaka hem. Jag hotade på storasystervis och hon stannade. Fast hon ville väldigt gärna gå tillbaka till mamma och pappa. Till sist gav även jag upp, men jag var ändå hyfsat nöjd med vår insats, för ropen efter oss hade börjat låta desperata på slutet.

Det blev stort kramkalas och löften om att aldrig rymma iväg så där någon mer gång. Matbordet och stolarna lastades fullt och fast på dragkärran och landade i köket i Habo – och som jag minns det blev det jättefint.

Idag var det Vilmas tur. Fanns ingen schism bakom beslutet, utan det var en smånöjd Vilma som lämnade över en lapp som Alvin och jag började ljuda:
”Jag reser iväg now soon. Kommer aldrig tillbaks.”

Därefter gick hon mot dörren och satte på sig sina flipflops.

Jag rusade efter och sa att hon absolut inte fick resa iväg och aldrig komma tillbaka. Då skulle vi andra aldrig mer kunna vara glada. Det beskedet var hon mycket belåten med.
- Så ni kommer aldrig mer att skratta?
- Aldrig.
- Kommer du att sakna att jag nyper dig på natten (Vilma brukar ”gosa” genom att nypa tag i skinnet – inte lika gosig feeling för den som blir nypt…)?
- Absolut!
- Men Alvin kanske kan nypa dig i stället?
- Men, det skulle ju inte alls vara samma sak!
- Så du vill verkligen inte att jag reser och aldrig kommer tillbaka?
- Gör du det så kommer mitt hjärta att gå i tusen bitar!

Hon nickade instämmande, jo nog skulle det bli sorgligt för oss andra om hon försvann.

Trettio sekunder senare lekte hon och brorsan, och resplanerna lades på hyllan för den här gången.