Korvar, skaka tass-ångest och avspänt vernissage

När jag var liten var jag tvärsäker på två saker: jag skulle som vuxen aldrig bjuda barnen på korv om vi hade middag hemma, och jag och mina jämnåriga skulle aldrig behöva ta i hand och hälsa när vi blev vuxna.

Jämt och ständigt fick vi barn korv när det bjöds till fest. Jag kastade alltid längtansfulla blickar bort mot de vuxnas bord när de fick sin mat. Själv fick jag tillsammans med småbarnen (jag var nästan alltid äldst i barnaskaran) äta korv. Grillad korv. Kokt korv. Man trodde knappt sina ögon då någon hade ansträngt sig och gjort hamburgare – det var rena rama lyxen!

Och det här med att ta i hand och hälsa. Fanns det något mer vedervärdigt än att tvingas ”hälsa artigt” på ett jämnårigt barn som man inte ens hade ett vagt minne av att man hade lekt med tidigare medan de vuxna stod bredvid och ”uppmuntrade” till hälsandet? Minns än i dag hur enormt pinsamt jag upplevde det. Faktum var att jag tyckte det var lika obekvämt att ta i hand på en vuxen – det kändes helt enkelt fel och konstlat.

Men nu, många år senare, vad är det jag med ett klämkäckt leende bjuder barnen på då det vankas middag: en korvajävel! (ursäkta franskan). Nu kanske matvalet har något att göra med Alvins fablesse för dessa avlånga kötthistorier, men jag vet att Vilma inte fäller lika uppskattande kommentarer. Hon vill hellre ha kött. Ändå serverar vi korv. Såvida vi inte slår på stort och grillar hamburgare – och tro det eller ej – kycklingspett!

Det där med att ta i hand och hälsa-fobin lider jag fortfarande av. Jag vinkar hellre lite avspänt än att jag slänger fram kardan (men när jag väl gör det så är det ingen död-fisk-hälsning direkt – tjo, vad jag trycker till!). Fast oftast ångrar jag mig när jag inte ”hälsat ordentligt”. Inte minst den gången då jag blev medbjuden på kungamiddag (!) i samband med att Polarpriset skulle delas ut. Istället för att gå fram och ”artigt ta i hand” och tacka för aftonen så vinkade jag bara lite lamt till sällskapet som hade bjudit in mig (eller rättare sagt bjudit in Meg, jag var bara stand in för Måns). Över detta skämdes jag så innerligt att jag skickade ett tackkort till mannen i fråga (och jag rodnar än över min flathet).

Ta i hand-fobin är ingen bra kombination med min oförmåga att komma ihåg namn. Det innebär att när det uppenbart ligger på mina axlar att introducera några för varandra så blir jag alldeles toknervös över att jag ska säga fel namn, med den lilla påföljden att jag absolut INTE kommer ihåg namnen. Lovar att jag skulle kunna glömma bort även Jonas namn om jag blev tillräckligt stirrig över den tredje personens namn.

Så vad gör jag då? Jo, jag skiter i att introducera folk (ursäkta franskan igen). Jonas blir tokig på mig och tycker att jag är oförskämd. Och det har han ju helt rätt i. Och alla dessa ”icke-presentationer” skaver som taggar efteråt.

Har en sådan tagg att bearbeta just nu. Lösningen på detta är att gå fram till två av personerna i morgon och ursäkta min oförmåga att introducera den tredje personen eftersom jag var osäker på hennes namn. Har man inte problem så skaffar man sig…

Nu över till något roligare (och totalt ångestbefriat): barnen och jag har haft vernissage idag!
Alvin kom nämligen hem med alla sina teckningar som han har gjort i skolan och lade ut dem på golvet för allmän beskådning (=Vilma och jag), och medan vi beundrade hans alster smuttade vi på äppeljuice, åt små kex och diggade till musiken i bakgrunden. Alvin var mycket nöjd med uppmärksamheten.

(Och sedan åt vi korv till middag…)