Ettårsjubileum

För exakt ett år sedan landsteg en familj med rötterna från de småländska stenslätterna och den bördiga västgötamyllan på australiensisk mark. Trots den rubbade sömncykeln kände de sig ovanligt alerta och alla var rejält nyfikna på hur den nya hemstaden skulle te sig. Tre av dem hade ju faktiskt aldrig varit i Australien förut.

Ett hjärtligt välkomnande av kusin Johan med familj resulterade i den allra första bbq-upplevelsen. Minns att vi satt i shorts och t-shirt vid vattnet, men att det blåste ganska friskt. Vi saknade då de långärmade tröjorna som låg kvar i lägenheten vi hyrde med utsikt över Manly Beach. Alvin och Vilma, som vid det laget inte kunde ett ord engelska, var så glada över Theos och Annas sällskap att de pratade konstant med dem. På svenska. Och Theo och Anna svarade på engelska.

Nu, ett år senare, bor vi i ett underbart hus med pool, japansk springbrunn, fladdermöss, possumråttor och papegojor i träden. Vi har blivit bundis och tjenis med de lokala handlarna och skaffat oss en umgängeskrets som består av såväl svenskar som australiensare, men även folk från andra nationaliteter. Tack vare kusin Johan med familj har vi dessutom släkten om hörnet.

Alvin drömmer på engelska och väljer ibland att prata engelska hemma, speciellt om han ska återge något som har hänt i skolan eller något som han och kompisarna har lekt. Vilmas engelska har de senaste veckorna snäppat upp sig avsevärt och hon kommenterar till och med Abba-texterna så man häpnar. Båda är som fiskar i vattnet – Alvin crawlar troligtvis bäst av oss alla!

Jonas har figurerat i australiensisk press och gjort sig ett namn inom Amex-världen på den här sidan klotet. Enda negativa i hans tillvaro just nu (förutom det vanliga jobbtrasslet man dras med) är hans onda rygg. Men naprapatbesöken och träningen ger visst resultat. Han saknar tennisduellerna med Johan och ordet squash får man inte nämna i hans närhet.

Undertecknad socialiserar sig så det står härliga till och har kommit igång ordentligt med träningen. Aldrig hade jag kunnat tro att löpning skulle kännas så skönt, för att inte tala om yogan – aaahhh! Vid sidan om detta förverkligar jag min gamla dröm om att skriva en bok (skitsamma – på ren svenska – om den blir utgiven eller inte).

Båda kör vi obehindrat Eco Diablon i vänstertrafiken (den lilla kyssen på grannbilen räknas inte) och har helt slutat att använda körvisaren när vi ska sätta på vindrutetorkaren och tvärt om.
Faktum är att det var länge sedan vi hade hemlängtan – på riktigt. Facebook och Skype är ju två makalösa uppfinningar som underlättar möjligheten att ha kvar kontakten med nära och kära. Bara ibland pratar barnen om Sverige, och förutom vännerna är det snön de saknar. På skoj brukar vi fråga dem hur det ser ut i de olika rummen hemma på Tallrisstigen, men det är nästan bara Alvin som minns det.

Det kommande dryga året ska vi hinna med besök i Melbourne med omnejd, Jenolan Caves som ska vara en mäktig grotta som ligger i ett vidunderligt landskap, skidåkning i Snowy Mountains, kulturbesök i Uluru-Kata Tjuta National Park, luffning på Nya Zealand, vattenliv i och kring Whitsundays Islands och några andra äventyr. Dessutom lockar ytterligare någon paradisö – Cook Island kanske eller Nya Kaledonien. Fullt upp med andra ord.

För att fira dagen hade vi planerat in ett besök på nöjesfältet Luna Park och en middag nere vid Manly beach, men vädret och dagens Mors Dagsfirande satte käppar i hjulet. Mors Dag innebar nämligen att alla restauranger var fullbokade, vilket var en liten planeringsmiss från vår sida. Och regnet i morse fick oss att kvickt som attan senarelägga Luna Parkbesöket eftersom både Jonas och jag tyckte att det hade varit tillräckligt många karuseller under gårdagen då Manly West School Carnival gick av stapeln (japp, ansiktsmålningen gick finfint).

Årsdagen firades istället med ett besök på IKEA. Något ska man ju ha att säga till om på Mors Dag.