Falsk blindtarmsinflammation och balettpremiär

Förutom några få ljusglimtar så har det här varit en sådan där dag som man lika gärna kan stryka ett streck över. Det började egentligen redan i går kväll.

Alvins magont, som drog igång lagom till lördagsfilmen ”Kalle och chokladfabriken” (fast här heter han Charlie) och som då avvisades som ett resultat av ett för stort godisintag, blev värre i går kväll. Kvällsyoghurten ville knappt slinka ner och han höll sig om magen. Av ansiktsuttrycket att döma så rådde det inga som helst tvivel om han verkligen hade ont.

Inte kunde han somna heller – han låg och vred sig som en mask, och min försiktiga magmassage som funkade i lördags gjorde ingen verkan den här gången. Jag gav upp planen om en stilla stund framför tv:n med en kopp te och bara mig själv som sällskap. Jonas satt nämligen på planet till Singapore och Pernilla satt på sitt plan hem till Sverige.

Efter att även jag borstat tänderna och krupit ner i sängen verkade det magonda tillta. På en skala 1-10 där 1 var en knapp märkbar beröring till 10 som skulle motsvara smärtan om man sågade av sig benet (märkligt egentligen att både han och jag förstod den liknelsen eftersom ingen av oss har fått benet avsågat) så landade hans smärta på 5.

Då vaknade hypokondrikern inom mig. Magont = blindtarmsinflammation. Hämtade därför datorn och där i sängen satt jag och surfade. Jodå, Alvins symptom kändes igen i flera fall. Det knepiga i diagnostiseringen verkar vara att just blindtarmsinflammation kan te sig så olika från person till person. Typiskt att vi hade gått från tre smarta vuxna till en halvstirrig hypokondriker eftersom hon var tvungen att agera efter sin egen otydliga åsikt. Slappnade av lite grann när jag i tanken hade löst logistiken kring ett eventuellt sjukhusbesök – skulle det bli värre så skulle jag helt enkelt ringa till Sarah tvärs över gatan så fick hon komma och sova med Vilma.

Till slut tog tröttheten över och Alvin somnade. Han sov dock oroligt, och vem gjorde inte det. Drömde den ena läskiga operationsdrömmen efter den andra. Plötsligt var det något som väckte mig. Klockan var två på natten och ett billarm hade dragit igång. Och det var inget fusklarm direkt, utan tjöt hiskeligt med några sekunders paus. Efter en kvart var jag tvungen att stiga upp och kolla så att det inte var Eco Diablon som stod och skrek (och hur sura skulle inte grannarna vara på mig då…). Men, vi var oskyldiga. Konstigt nog somnade jag ifrån tutandet, men jag tror inte att jag lyckades komma åt någon djupsömn. Inte den bästa förutsättningen för att få en pigg och glad mamma med oceaner av tålamod för två hemmavarande barn…

I morse hade Alvins smärta gått ner till 4,5. Lika bra att gå till doktorn. Vi stod påklädda och klara när jag plötsligt spelade upp den senaste halvtimmen i skallen. Två ystra barn som sprang omkring och lekte. Hrm. Den situationen har man ju varit i förr när man lite urskuldande talar om för doktorn att barnet FAKTISKT var helvisset när man i ilfart lämnat hemmet för att få professionell hjälp. Och det är alltid lika pinsamt. Alltså beslöt jag mig för att invänta någon förändring i Alvins smärtutveckling.

Vid elvarycket kom vi fram till dagens höjdpunkt: Vilmas första balettlektion tillsammans med bästisen Stella från dagis. Alvins kommentar till Vilma efteråt var att hon fick sluta att springa fram till mamma när lektionen pågår. Lek hade blandats med de klassiska balettposerna och Vilma var helnöjd. Hon var snabbt uppe med handen när fröken frågade om något barn ville göra si eller så inför gruppen. Inte för att hon visste vad hon skulle göra, men det löste sig med hjälp av lärarinnans instruktioner. Bäst var dock den lilla klätterställningen som fanns i lokalen, och hon surade till rejält när jag tvingade henne därifrån.

En dag som denna krävde två kaffekoppar och ett generöst användande av datorn för barnens räkning. Inte helt fel eftersom spelen de ägnade sig åt var rena matteuppgifter. Jag inkallades när det var någon extra viktig tävling att vinna (detta onlinespel används av skolor i hela världen, men eftersom tidsskillnaden är som den är så var det mest australiensiska och nya zealändska barn som spelade). Hederligt fusk med andra ord.

Nu äääntligen är jag tillbaka vid ruta ett igen – denna gång i ordets positiva bemärkelse. Vilma sussar och Alvins smärta har dalat ner till en obetydlig etta, och han sitter och ritar innan det är dags för honom att släcka lampan. Bredvid mig står en kopp rooibos och drar. Jag känner lugnet.
I morgon vaknar förhoppningsvis den där pigga och glada mamman med oceaner av tålamod igen.