Första gången jag hörde en svensk röst i Australien hoppade jag till. Så märkligt det var att höra någon på andra sidan klotet tala MITT språk. Kändes nästan som om vi var bästa vänner, trots att personen i fråga inte ens var medveten om min existens.Liksom första gången vi fick besök. Att krama om Martin i vår hall kändes totalt overkligt. Blev nästan tilt i skallen eftersom vi för första gången mixade våra två världar, den i Sverige och vår Sydneyvärld. Vid det laget var vi redan så härligt bortskämda med att ha kusin Johan och hans familj i vår närhet, att de kändes om en självklar del av Sydneylivet.
Men allt som oftast så har ju vattnet en förmåga att rinna under de bekanta broarna. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt som att säga att Jonas och jag har blivit blasé eftersom alla besök har varit otroligt uppskattade, men vi reagerar inte längre när det stegar in en vän eller släkting från Sverige i vårt hus.
Som idag då Jonas mötte upp svägerskan Pernilla inne i stan och de gjorde sällskap hem. Det kändes lika självklart som att syrran skulle kvista över på en kaffe hemma på Tallrisstigen. Efter middagen följde jag Pernilla ner till färjan som om det var den naturligaste kvällspromenaden i hela världen. Och såklart har vi en middag inbokad på onsdag, då tillsammans med Dahlstroemarna. Naturligt som bara den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar