Magiska grottor och preussisk sånginsats

Nu är vi hemma igen, sprickfärdiga av intryck från vår helg i Jenolan Caves. Det imponerande grottsystemet ligger uppe i Blue Mountains, drygt tre timmar från Sydney.

På ditvägen avstod vi från motorvägen och tog istället en kringelikrokig väg som böljade fram mellan de allt brantare bergssluttningarna. Trädens sprakande höstfärger var fantastiska och skyltarna som förkunnade att man kunde stanna och plocka äpplen duggade tätt. Vi hade siktet inställt på att äta lunch i en by nästan framme vid Jenolan Caves, men plötsligt ställde sig Jonas på bromsen. Han hade fått syn på ett ställe som hette The Apple och som triggade igång alla känselspröt. Att bara åka förbi alla caféer som i dessa dagar serverade nygräddade äppelpajer hade ju varit kriminellt.

Men vi hade mer tur än så. The Apple visade sig vara en ytterst välrenommerad restaurang in the middle of nowhere och tidningsurklippen på väggen förkunnade att de hade vunnit åtskilliga utmärkelser. Plötsligt lockade maten mer än pajen, och vi satsade allt på ett kort: pizza. Det fanns självklart fräckare rätter, men plånboken jämrade sig vid bara tanken på att betala från 230 kronor per person för en sådan lunch. Och ja, pizzorna var något alldeles extra, speciellt Jonas med vildsvamp. Så god!

Redan vid första anblick av Jenolan Caves med omnejd blev vi imponerade. Huvudbyggnaden såg ut som tagen ur vilken idyllisk alpby som helst, och för att komma dit var vi tvungen att åka igenom ett ENORMT bergsvalv. Och det skulle bli mer av den varan.

Jenolan Caves består av elva publika grottor som attraherar geologer och vanliga turister över hela landet – ja, säkert från hela världen. Dessa grottor lär bara vara en tiondel av det totala grottsystemet, så det var imponerande även ur den aspekten.

Stalaktiterna (de från taket), stalagmiterna (pelarna från golvet), kolonnerna (stalaktiter och stalagmiter som vuxit ihop) och sjalarna (såg ut som meterlånga sjalar – eller bacon beroende på vilken färg de hade) var häpnadsväckande. Vi gick totalt tre guidade visningar som vardera pågick i en och en halv timme och till och med barnen lyckades hålla intresset uppe så gott som hela tiden. Grottorna var fantastiskt upplysta. Kommer för alltid att minnas ljusspelet som visades upp i den största av grottorna – Lucasgrottan – då man fick en otrolig känsla av hur det gick till när de första grottupptäckarna tog sig fram genom gångarna med hjälp av bara stearinljus. Påven har till och med hållit mässor här!

Det fanns även turer då man fick en egen pannlampa och overall och med hjälp av två guider (en som gick först och en som gick sist) fick man krypa omkring i mörka grottor. Jonas tror fortfarande inte att jag riktigt skulle våga om vi inte hade barnen att skylla på. Jag hävdar tufft motsatsen (men måste då intensivt förtränga min klaustrofobiska ådra…).

På lördagskvällen serverades det trerätters middag med vinprovning – och sådant sätter ju alltid guldkant på tillvaron. Barnen gick även de ut som vinnare genom att de med en chipspåse i handen fick kolla på filmvisningen som hotellet stod för.

På hemvägen fick vi ett tips att stanna till vid ett ställe det där tydligen alltid brukade finnas vilda kängurur och wallabys. Och OM det fanns! Jag fick dock lätt hjärtklappning när Jonas gick ur bilen och fram mot en känguru som nyfiket hoppade fram mot honom. Hjärtfrekvensen ökade när han satte sig ner och lyfte fram handen i förhoppning om att kängurun skulle komma fram och nosa. Vill bara upplysa om att deras bakben är kraftiga och klorna väldigt långa… Efter ett tag slappnade även jag av och gick in bland djuren. Barnen var överlyckliga – de hade fått syn på lekparken en bit bort (!).

Hemresan förgylldes utav familjens gemensamma sånginsats i form av ABBA-låtar. Vilma, som givetvis är Agnetha, har tillsammans med Alvin som är Björn (”eftersom han påminner om Luke Skywalker”) delat ut resterande bandmedlemsroller till oss övriga. Sedan var det dödens viktigt att alla sjöng när det verkligen var deras tur. Vilma korsförhörde oss hundra gånger igenom varje låt om det verkligen bara var Frida som sjöng nu eller om det var Agnetha OCH Frida. För det måste vara rätt! Benny, som sällan sjunger solo, fick dansa istället (stegen blev något begränsade då han var tvungen att hålla i ratten också).

Litet avbrott blev det dock när Björn förkunnade att han var på semester och inte ville sjunga eftersom han höll på att vinna en bana på sitt Nintendo DS. Vilma löste det hela med att Benny uppgraderas till Björn, och Benny (som ändå aldrig sjunger) fick till en början tillfälligt spelas av en frånvarande morfar (!), som ganska snabbt korrigerades till en lika frånvarande morbror Johan.

OK, kom på en sista sak som jag kommer att få pisk för om jag inte offentliggör här och nu. Alvin vann över mig när vi tävlade i löpning. Flera gånger. Nu var det sagt. Gör som jag – glöm det.