Kalajsigt värre

Inför mitt 10-årskalas bad jag mamma att hon skulle sätta på sig den marinblå plyschklänningen som jag tyckte var så fin. Gravid som hon var med Johan tyckte jag att hon såg urtjusig ut med just den klänningen, och inför klasskamraterna kändes detta viktigt. Därför var det med ett leende som jag gick Vilmas önskan tillmötes om att sätta på mig min turkosa strandklänning som Jonas köpte i Singapore och som både Vilma och jag föll pladask för. Själv skulle hon ha sin nya klänning hon med.

Barnen tog seriöst på förberedelserna och blåste upp ballonger och dekorerade med girlanger timmarna innan kalaset. Godispåsarna delades upp med millimeterrättvisa och Alvin svarade med ett rungande JA när han fick frågan om han ville att dessa skulle överräckas med hjälp av skattjakt, vilket fick Jonas att snabbt sätta ihop en karta över huset.

Jack var redan på plats långt innan de andra kompisarna kom. Tillsammans med Alvin barrikaderade han sig innanför ytterdörren med en Bamsetidning i handen. Nästa person som kom tilldelades också en serietidning och det dröjde inte länge förrän det satt en stor klunga kalassugna pojkar innanför dörren med varsin Bamse. Vid varje ny påringning utbröt ett öronbedövande jubel. Theo och Anna som kom sist såg närmast förskräckta ut vid det högljudda mottagandet.

Femton barn, varav Vilma och Anna var yngst och flickor, satte sedan igång att rusa runt i huset och trädgården. Lasersvärden hittades snabbt och likaså pickadollerna. Tillfällig stiltje när paketen öppnades och när korvarna och hamburgarna serverades. Därefter avverkades både dansstopp (förmodligen sista året som grabbarna tyckte den leken var kul) och kurragömma (vilket inkluderade barn i garderoberna och köksskåpen) innan den spontana leken utbröt igen. Tårta, kanelbullar och kakor fick dem att sansa sig ytterligare en gång.

Någon tår här och någon uttråkad min där, men på det stora hela taget så var det idel tjo och tjim – milt uttryckt... När så skattjakten var över och barnen mumsade på godis och tutade med flärparna (vad tänkte jag på när jag köpte dem egentligen?) började dörrklockan ringa igen, denna gång för att hämta upp telningarna.

Trots att Theo och Anna stannade kvar en stund tillsammans med Johan och Tomoko så lägrade sig lugnet och dammet lade sig i alla vrår. I vanliga fall brukar barnen Dahlström och Borglin kunna röja runt som fyra bokstavskombinationer, men ställt i relation till den fulltaliga kalasskaran så var de som en västanfläkt. Det gjorde nog också sitt till att de mestadels höll sig inne i barnkammaren och lekte med de nya leksakerna.

Bara för att kräma ur det mesta ur energidepåerna stack jag därefter ut och sprang i fyrtio minuter, och Jonas och Johan åkte och spelade tennis. Oddsen för att familjen Borglin ska ligga sömnlös i natt är skyhöga – satsa slantarna på de hästarna!