Rekordapa med koncentrationssvårigheter

Det var en gång en flicka, vi kan kalla henne "Lisa", som hade liiite svårt att koncentrera sig i skolan. Det fanns alltid så mycket spännande samtal som utspelades i klassrummet som hon ville vara delaktig i, eller så drabbades hon av en oemotståndlig lust att gå fram och känna och klämma på något lite här och där. Bänken ute i korridoren var hennes andrabänk, fick de ömma föräldrarna veta under ett kvartsamtal.

(Jag kan avslöja att den flickan växte upp, skaffade sig en bra universitetsutbildning och har numera ett kanonjobb med schysst lön.)

Några år tidigare var det en pojke, vi kan kalla honom för "Jonas", som enligt alla nära och kära personifierade Emil i Lönneberga – alternativt en apa. Denna gosses fötter vidrörde bara golvet de gånger då han ramlade ner från toppen av bokhyllan eller från något annat högt beläget ställe. Han lär även ha satt personbästa i sprint då han lyckades undkomma sin mormors och mammas vakande blick och ta sig in i en hage full med jakar på ett zoo.

(Även denna pojke växte upp, och via en lika fin universitetsutbildning som "Lisa" landade han på ett toppjobb.)

Rent teoretiskt skulle vår Vilma kunna vara släkt med dessa förmågor. Det skulle i så fall förklara dagens konstanta ignorerande av instruktioner och sedermera tillsägningar (såväl mina som gymnastikfrökens), samt kollisioner med människor och soptunnor eftersom blicken aldrig är vänd åt det håll som fötterna tar henne.

Hennes mamma som satt längst fram i klassen med prydliga flätor, välputsade glasögon och lydde minska vink bara suckar.

(Vilma imponerade dock STORT då hon gjorde 101 (!!!) ”armbytarhängningar” på gymnastiken, dvs hänga i en stång och alternera händerna så att hon i stort sett bara hänger i en hand åt gången. Någon av er som slår det?)