Jag minns inte när man slutade längta efter sin födelsedag. När man räknade minuterna ner till Dagen D och hade svårt att somna kvällen innan. Well, Alvin har inte lämnat det stadiet i alla fall.Under torsdagen nämnde han cirka hundrafemtioelva gånger att i morgon, då minsann var det hans födelsedag. Han lät oss krama honom noga så att vi skulle kunna jämföra känslan av att krama om en sjuåring respektive en åttaåring (vad gör man inte för lite ömhet?). Det var heller inga problem att få honom att borsta tänderna och krypa till kojs utan att tjata sig till extra tid för egen läsning eller ritning, för ju snabbare han somnade desto fortare blev det födelsedag hade han räknat ut.
I morse sjöng den trestämmiga kören födelsedagssången och överlämnade presenterna till en skinande glad pojke. Med sig till skolan hade han hemmagjorda cupcakes som han bjöd klasskamraterna på. Oförställd lycka, var uttrycket man tänkte på då man såg honom.
Medan Alvin varvade skoluppgifter med firande så åkte Jonas, Vilma och jag till en strand norr om Manly som heter Dee Why. Lunch utomhus och flyga drake stod på schemat innan det var dags att bege sig hemåt och hämta upp Alvin.
Väl hemma satte Jonas samman en übersockerstinn tårta som fick allas blodsocker att fullkomligt skena. Alvin var supernöjd medan Jonas och jag kände ett svagt illamående efter en portion.
I morgon börjar uppladdningen inför söndagens kalas. Tolv barn. Måtte solen skina även då, annars blir det till att stapla barnen på hög inomhus – och det brukar ju vara en enkel match.
Not.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar