Utmaningarnas eftermiddag

Min underbara kvällsyoga brann inne idag eftersom Jonas är i Melbourne över natten, men eftersom jag i ett svagt ögonblick har lovat något om ett framtida deltagande i Lidingöloppet (kan man förresten hypnotisera bort det löftet hos vederbörande?) så finns det inget som heter ”hoppa över träningen”.

Det var bara att engagera barnen på gräsmattan och köra på. Vilma hängde med på hopprepshoppandet och lite rockringande (all träning är bra träning!), medan Alvin ville utmana mig i löpning.

A piece of cake, tänkte jag, medan Alvin gjorde i ordning banan som vi skulle springa. Ner i startblocken och efter nedräkningen började Alvin, Vilma och jag att springa. Det handlade inte om att springa fortast, utan vi skulle tävla i vem som orkade flest varv.

Jag kopplade på ”springartänket” och malde på. En blond, smal figur inledde lite irriterande med att varva mig två gånger. Den yngre tröttnade snart och stod istället och delade ut smällar med ett gummiband när vi sprang förbi henne.

Till slut började jag svettas. Alvin låg retliga tio varv före mig, men som jag också påpekade så var åtminstone två av dem fuskvarv eftersom han plötsligt glömde bort vilket varv han var på och klämde i med en siffra.

När vi hade sprungit i uppskattningsvis drygt tio minuter undrade jag hur länge han tänkte hålla på.
- Tills jag dör.

Jaha. Det lät länge det, i mina öron. Lite irri var det dessutom att han pausade mellan varven för att därefter rusha om mig. Den gamla fabeln om haren och sköldpaddan som tävlade höll hoppet uppe i ytterligare några minuter, men efter 111 varv så gav jag upp. Den smala blondisen var mycket nöjd.

Den äldsta blondisen gav dock inte helt upp, utan utmanade därefter barnen i plankan. Vem av oss skulle orka stå i tre minuter? Klara färdiga gå!

Vilma föll ihop efter tjugo sekunder. Alvin höll ut i en och en halv minut. Och jag? Äsch, jag klarade det.

Men även jag inser faktum: sonen håller på att gå ikapp. Jobbig känsla.