Dramatenämne?

Ibland är det skönt att gråta. Bara släppa kontrollen och ösa på, och detta helst inför en medlidande publik. Fast alltför sällan, tack och lov, så har man anledning att göra det – då gäller det att ta till lite knep för att få omgivningens fulla uppmärksamhet.

Mitt bästa trick som liten var att med flit göra en kullerbytta in i mammas och pappas garderobsvägg. Det gällde att anpassa avståndet till väggen så att man verkligen körde in ryggkotorna i den eftersom det faktiskt gjorde lite ont då. Den lilla smärtan var dock fullt tillräcklig för att sätta igång tjutandet som efter ett par minuters gråtande fick näsan att täppas igen och jag kunde nästan inbilla mig att jag höll på att kvävas. Självklart ökade intensiteten så fort publiken dök upp och (gissningsvis med en djup suck) började trösta.

Alvin hade en nästan lika snitsig show idag. Leken med Vilma, då alla kuddar lades på honom, urartade en smula då systern fick för sig att göra bomben på kuddhögen. Hon kom emot Alvins hals.

Efter åtta år som mamma är jag ganska rutinerad vad gäller att tolka barnens skrik, och jag kunde tydligt höra att brölandet som uppstod i hallen – och som kom från dem båda – inte handlade om liv eller död. Jag fortsatte därför att laga maten.

Ett gurglande läte började efter ett tag att uppstå i Alvins repertoar.
- Hjääälp! Jag kvävs, jag kan inte andas!

Självklart kopierade lillasyster omedelbart och även hon höll på att gå kvävningsdöden till mötes. Alvin protesterade såklart och fick mellan gurglandet fram att hon inte alls höll på att kvävas. Johodå, det gjorde hon visst det.

För att verkligen få till kvävningskänslan satte han händerna mot halsen och fortsatte klagolåten. Jag var framme och klappade, blåste, vyssjade och hummade – men inget hjälpte. Jag återgick till spisen istället.

Då lade Alvin in en extra växel och beklagade sig ljudligt att han minsann höll på att dö. Vid det laget hade han förflyttat sig till en väggfast bänk som vi har i hallen och som man kan öppna med två luckor. I bänken förvarar vi kuddar och täcken. Eftersom barnen hade hävt ut alla kuddar stod ena luckan öppen. När jag återigen kom ut i hallen såg jag hur Alvin med händerna mot halsen sakta hasade skinkorna mot öppningen så att han tillslut föll bakåt ner i täckena som låg där. Detta föranledde såklart till ett skyhögt vrål och en lång harang om hur döende han var.

Vilma hade vid det här laget slutat gråta. Istället tittade hon lite misstänksamt på storebror och vände sig därefter till mig.
- Kan man verkligen skrika och prata om man kvävs? Är man inte tyst då?

Alvin lugnade sig för ett ögonblick för att höra svaret.
- Jo, man brukar nog oftast vara tyst då.

Då blev det såklart än mer liv i luckan, för det stämde inte alls. Kunde vi inte se att han höll på att kvävas kanske?

När han hade fått gråta ett tag tog jag till den klassiska lilla manövern: distraktion. Hur hade det egentligen varit på museet idag, och hade han sett någon fin tavla? Simsalabim! Andnöden försvann och jag fick veta att det fanns en tavla som var större än vår vägg.

The End.