För någon vecka sedan berättade Vilma att det skulle börja en ny pojke på dagis som var från Sverige.- Oj, vad kul, tyckte Jonas och jag. Då får du ta extra hand om honom.
Jodå, det skulle hon minsann göra.
Samma eftermiddag som pojken började frågade jag henne hur det hade gått. Bara bra, var svaret. Pojken hette Marco, berättade hon vidare. På våra frågor om han nyligen var hitflyttad svarade hon att nej, han hade gått på ett annat dagis tidigare, men eftersom det redan fanns en svensk flicka (nämligen hon själv) på Vilmas dagis så hade han bytt till hennes.
Vi gladdes verkligen med henne, och pojken verkade enligt Vilma vara en rolig lekkamrat.
Idag när jag hämtade Vilma fick jag ett infall. Jag frågade fröken Rosemary om den svenska pojken som hade börjat. Rosemary och Sharon tittade lite frågande på varandra, näe, det hade inte börjat någon ny pojke.
Jag säger då det. Våra barn håller på och utvecklas till fullfjädrade pokerhajar.
4 kommentarer:
Jag skulle vilja säga att det är helt underbart! Snacka om att hon skulle vilja det så mycket att hon nu skapat sig en fantasisvensk som går på dagiset. Barn är fantastiska. Kram.
När Jonas frågade henne igår kväll om hon hade lekt med Marco (hade berättat om bluffen) så vidhöll hon att de hade lekt idag. Men hon gjorde det med en tvekan och man såg på henne att hon gärna skulle vilja sluta prata om honom.
- Men han finns väl kanske bara i din fantasi? Och det är inget fel med att ha fantasikompisar - det får man ha.
- Han går bara på måndagar.
- Men idag är det ju onsdag.
- Hmm... Ja, och han går bara idag.
Kroppssråket skrek att hon INTE ville prata vidare om Marco.
- Du vill kanske inte prata om honom, sa Jonas.
Vilma ruskade på huvudet.
Guuuud, så härlig hon är. Och jag känner igen det där med när de har målat in sig i ett hörn och INTE vill prata mer om det.
Marco - också fantasifullt att komma på! Känns lite mer italienskt än svenskt.
Super wpis. Pozdrawiam i czekam na więcej.
Skicka en kommentar