Naturupplevelser och fängelselyx

Sådärja, nu kan vi bocka av Melbourne och The Great Ocean Road. Med två snarlika resor i bagaget, med bara ett par dagars mellanrum, så far tankarna osökt till Galenskaparnas klassiska husvagnsdänga:
”5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster, 5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster 5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll, 5 minuters rasat på ett europavägsmotell...”

Men jädrar i havet vad man hinner uppleva mycket!

Vi flög ner till Melbourne i fredags och landade på deras motsvarighet till Skavsta, vilket för övrigt fick den nämnda flygplatsen att påminna om JF Kennedy jämfört med denna. Men fördelarna är ju att det går i ett rasande tempo att få bagaget och hitta hyrbilen. Innan vi visste ordet av satt vi i bilen på väg mot Warrnambool, en dryg tretimmars resa som visade sig vara ett riktigt lyckoskott.

Utanför den lilla staden låg en enorm krater som fortfarande lär vara ett betydelsefullt område för aboriginerna. Där i grönskan såg vi sammanlagt cirkus hundra kängurur, varav speciellt en var gigantisk. Utan att sträcka på sig nämnvärt var han säkert 180 cm hög och med en svans grov som en mindre björk. Jonas skulle i vanlig ordning smyga fram mot dem med kameran i högst hugg (smygfaktorn var väl sisådär eftersom han bar en knallröd tröja vid tillfället), men till och med Jonas avvaktade när bjässen stannade upp och stirrade mot honom. Däremot kom han rejält nära flertalet andra. Själv ville jag gärna inte gå längre ifrån bilen än att jag med en tjurrusning skulle befinna mig inne i bilen… Säger bara, ha respekt för deras klor, bakben och svansar.

Förutom alla kängurur spatserade ett stort antal emuer omkring och vi såg även svarta svanar. Rena rama David Attenborough-upplevelsen med andra ord. Och det blev bara bättre…

Dag två inleddes med lek i en fantastisk lekpark (gäller att hitta upplevelser som passar alla – barnen tröttnade till vår stora förfäran snabbt på kängururna och spelade istället DS.) för att därefter åka till en utkikspost för valar. Och om vi såg valar… De första minuterna när vi såg än den ena valen och än den andra så var vi alldeles stissiga. Titta där! Oj, en stjärt där! Kolla dom där borta! Efter ett tag coolade vi ner oss någorlunda och brände istället av ett oräkneligt antal bilder. Kameran gick verkligen varm.

Det var svårt att slita sig, men efter en timme så var barnen rejält uttråkade och vi var tvungna att fortsätta färden. Mest kända av påföljande stopp var The Twelve Apostles som är några väldiga klippor som reser sig upp ur havet. Den porösa stenen och de intensiva vågorna har dock gått hårdhänt fram mot klipporna och numera står där bara åtta, nio stycken. Vid sidan om Ayers Rock är The Twelve Apostles det mest fotograferade landmärket i Australien (vi står för åtskilliga av dessa foton).

Efter två motellboenden var det dags att äntra ett riktigt hotell i Melbourne. Tack vare rabatten som Jonas fick så var detta hotell två dollar billigare än motellet i Torquay – nååågot mer prisvärt, med andra ord. Mitt i teaterdistriktet bodde vi, Chinatown låg runt knuten. Med guideboken i högsta hugg avverkade vi än den ena kända byggnaden och kyrkan efter den andra. Barnen hölls på gott humör med de inköpta polkagrisarna.

Eftersom jag av någon underlig anledning är svag för fängelser så besökte vi Melbournes gamla fängelse. Bäst som vi gick och kikade in i de små och kalla cellerna kom vi till en något större cell där de hade satt upp lite stolar och en tv så besökarna kunde slå sig ned och titta på en kort dokumentär om fängelset. När Vilma stack in huvudet i detta rum utbrast hon glatt:
- Alvin, kolla! Den här tjuven fick ha en tv på rummet!

Den gemensamma höjdpunkten (barnens fascination för vackra byggnader har ännu inte nått sin fulländning) var utan tvekan besöket på OS-museet som låg inrymt i den stora fotbollsarenan. Den interaktiva delen där vi vässade färdigheterna i bågskytte (Jonas platsar i landslaget – ich nicht), cykling, rugby, netball och mycket mer var vansinnigt kul.

Flygfärden hem var stundtals lite guppig (Alvin tjoade glatt, medan jag kämpade med min dödsångest) och sju minuter innan landningsställen mötte mark somnade Vilma. Eftersom vi hade småfrusit under hela vistelsen (åker man söderut så blir det kallare – borde inte vara så svårt att trumma in i skallen vid det här laget kan man tycka…) nickade vi uppskattande mot varandra när vi klev ut på landningsbanan i Sydney. Varmt och skönt!

En halvtimme senare när vi satt på Mc Donald´s vid flygplatsen så formligen öppnade sig himlen och öste ned hagel, och himlen lystes upp av de flammande blixtarna. Temperaturen droppade säkert tio grader på en kvart.

Tack och lov bättrade det på sig, och idag har vi njutit av sol och värme igen. This is Sydney!