Kämpande dotter (och svikande mamma)

Nu har jag lugnat ner mig något även om det börjar mullra i bröstet då jag tänker på det inträffade. Och som alltid har jag kommit på hundratals dräpande kommentarer så här efteråt (till och med en inbillad tjottablängare har jag delat ut). Det tråkiga är också att jag inser vilken ryggradslös mamma jag ibland är. Blä för mig själv!

Idag utspelades nämligen följande ”pedagogiska” gymnastiklektion framför ögonen på en massa handlingsförlamade mammor, inklusive undertecknad:

Barnen skulle träna på att klättra i rep och delades upp i två grupper. Så långt, allt väl. Första pojken uppför repet stod emot att gråta även om underläppen darrade lite grann, men eftersom läraren klättrade upp precis bakom honom och hojtade att han inte fick ge sig så kunde han ju bara inte klättra ner. Duktig pojke, berömde läraren. Han såg inte ut att känna sig duktig.

Nästa flicka började inte heller hon att gråta, men blicken efter mamman som stod en bit ifrån (som garanterat hade en stor klump i magen) var hjärtskärande att se.
- Du får inte klättra ner förrän du kommit hela vägen upp, skrek läraren från mattan. Klättra upp nu!!!
- Kommer du ner så måste du klättra upp igen, för upp ska du!!!

”Hoten” duggade tätt och flickebarnet som var i Vilmas ålder hängde livrädd högt över marken.

Jag höll nästan på att gråta. Flickan såg närmast paralyserad ut och när hon väl tvingades upp de sista metrarna fanns det ingen som helst glädje i hennes ansikte att hon hade klarat det. Istället åkte tummen in i munnen och hon kröp ihop som en räka i hennes mammas famn. Vi snackar trauma.

Efter ett tag vände sig mamman mot mig och sa urskuldande att det var ju lite jobbigt att se på. Jobbigt? Det är helt galet, svarade jag henne och hon nickade försiktigt.

Vilma satt kvar på marken och tittade på. Det började knipa i magen på mig för jag visste att hon inte skulle orka klättra hela vägen upp, eftersom vi har försökt tidigare.

Läraren fortsatte att gorma och hota de stackars barnen där hon stod nedanför repet. Orkade de inte så fick de minsann försöka en gång till. Gråta var oacceptabelt.

Sist ut var Vilma. Hon klättrade och klättrade, men efter drygt två tredjedelar så orkade hon inte längre.
- Upp Vilma, du ska upp till taket!!!
- Jag kan inte.
- Kan du visst – upp nu!

Och Vilma började gråta där hon satt uppe i repet.
- Sluta gråt och klättra istället!!!

Jag peppade henne från golvet, men det såg inte ut att göra henne starkare eller gladare heller för den delen. Kände mig som en tvättäkta förrädare.

Till slut fick hon komma ner, men bara för att stå och vänta på ytterligare en flicka som skulle klättra om. Jag gick fram till henne och peppade henne och sa att hon skulle låtsas att hon var den snabbe Lille Skutt! Om hon klättrade snabbt med armarna så skulle hon nog klara det.

Hon fick lite nytt talk av läraren som berättade för den slokande Vilma att hon minsann inte var happy. Inte alls. Nu SKULLE hon hela vägen upp och som belöning skulle hon få en chokladbit, men det fanns inget som hette att hon inte skulle klara det.

Jag hade lust att rycka tag i Vilmas arm, ge den idiotiska läraren en rak höger och springa ut ur salen, men istället stod Cilla ”Svikaren” Borglin kvar och hejade på den gråtande dottern. Till slut sa jag (på svenska):
- Kom igen Vilma! Klättra allt vad du kan så går vi aldrig hit till gymnastiken någon mer gång. Du är jätteduktig!!!

Vilma var alldeles förtvivlad, och klagade på att hon halkade med händerna.
- Jamen det är klart att du gör eftersom du inte klättrar tillräckligt snabbt. Talk är jättedyrt och vi kan inte låta barn som du få det bara för att sedan bara göra så här (nu fånklättrade hon på repet bredvid för att visa Vilma hur dåligt hon klättrade!).

Vilma klättrade ner, trots lärarens förbud. Vilma var rädd och ledsen och läraren började läxa upp henne.
- Titta på mig och stå rakt när jag pratar. Jag är INTE glad över detta. Nu ska du klättra upp igen, för jag ger mig inte förrän du har klarat det. Man kommer inte till mina gymnastiklektioner och inte gör sitt bästa.

Då ingrep jag med fegkommentaren:
- Du, hon kan inte göra det, för vi måste gå nu.

Hon tittade upp mot mig och halvviskade att jag kunde plocka ihop mina grejer om jag ville, så skulle hon lösa det här.
- Nej. Vi har en tid att passa, vi måste gå nu.

När Vilma på mitt (idiotiska) initiativ bad henne säga hej då till läraren (nu stod hon klistrad vid mitt ben) så bemödade läraren sig knappast med att säga hej då (!).

JÄVLA HELVETES SKITSTÖVEL!!! (Ursäkta franskan. Och ursäkta Vilma, att jag inte levererade kommentaren där på plats åt den där tjugofemåriga messerschmidt-bruttan.)

Vid parkeringen mötte vi ytterligare en mamma som kommenterade hur jobbigt det var att titta på. Helt värdelöst, var min kommentar, och bästa sättet att döda barnens intresse för gymnastik. Man ska peppa istället för att trycka ner! Hon höll med.

Vilma och jag är överens om att vi ska hitta en ny gymnastikklass med en lärare som är snäll och glad. Hit går vi ALDRIG mer igen!!!