Disneygranen på plats

Det första Vilma yttrade vid sexsnåret i morse var att idag skulle vi minsann sätta upp granen. Annars brukar hennes första ord nu för tiden vara att hon är en liten gul fågel som heter Leo (tidigare var samma karaktär ett lejon) som man gärna får krama om man räcker upp en hand. Och eftersom hon blir ruskigt sårad om ingen räcker upp handen, så är det bara att vifta lite med den ovanför täcket.

Hon fick dock hålla sig till tåls i ytterligare en och en halv timme innan Alvin vaknade. Sedan var det dags. Kartongen, som barnen otåligt fingrat på, öppnades och ut plockades grandelarna. Dags att leka graningenjör. Alvin fattade snabbt galoppen, medan jag obemärkt fick justera Vilmas grenar.

Första bataljen var placeringen av själva granen. Barnen ville absolut att den skulle stå mitt på golvet – annars skulle man ju inte kunna dansa kring den. Jag vann den kampen och knuffade in den mot väggen.

Dags för de fina kulorna från IKEA… Förgäves försökte jag övertyga barnen om att man brukar hänga de större kulorna på granens nedre del och de mindre högre upp. Alvin tyckte att vi skulle bojkotta baksidan eftersom den ändå inte syntes.

Det gick snabbt att få upp pyntet, eftersom vi inte hade så mycket. Våra kreativa barn hämtade då ett inslagningssnöre (Alvin) och ett vykort föreställandes en kattunge (Vilma) som de ville hänga upp i granen. Men då fick esteten inom mig andnöd och lyckades finta bort de nya dekorationerna.

Längst ned i IKEA-kassen hittade jag ljusslingan. Toppen. Jag som trodde att vi inte hade någon – nu blir det liksom lite körigt att få den på plats. Bestämde raskt att det var en typisk Jonas-uppgift.

- Hoppas att fröken frågar vilka barn som har satt upp sin Christmas tree, sa Alvin (ibland slänger han in lite engelska ord). Då får JAG äntligen räcka upp handen! (så det var DÄRFÖR han hade tjatat om detta. Fick omedelbums dåligt samvete)

Det första Vilma sa när hon kom till dagis var:
- I have Christmas tree home now! (engelskan kommer sakta men säkert).

Men ingen, och jag menar INGEN, kan någonsin övertyga mig om att man kan ersätta julkänslan en barrdoftande gran ger (oavsett utseende) med en plastvariant – även om denna har formen av den perfekta Disney-granen.