Ensamt Morning Tea på Manly West

På högstadiet fick vi göra ett test. Vår lärare Peter gav oss tydliga instruktioner: följ anvisningarna på pappret, men tänk på att ni bara har fem minuter på er! Därefter delade han ut ett papper till var och en av oss – baksidan uppåt. Sedan började nedräkningen.

Det var en lång radda med punkter. Hur skulle man hinna göra allt på fem minuter? Vid första punkten stod det att man noggrant skulle läsa igenom alla punkter. Började göra det, men då jag hörde klasskompisarna ropa ut sina namn (det var punkt nummer två) så blev jag tokstressad. Här skulle inte hinnas läsas – jag låg ju redan efter!

Varje punkt innehöll olika uppmaningar: ropa ut ditt namn, ställ dig upp på stolen, räkna högt till tre och så vidare. Gissar att glasögonen nästan immade igen av koncentration. Hade det inte gått fem minuter snart?!

Vid sista punkten stod det: Nu när du läst igenom alla uppgifter ska du bara skriva ditt namn längst upp i ena hörnet.

Vi snackar blåsning!

Denna lilla sanning – att jag är extremt dålig på att ta instruktioner – har jag levt med så länge jag minns. En färdinstruktion slutar jag att lyssna på efter första riktningen (jag frågar någon annan när jag kommit en bit på väg. Och därefter frågar jag någon ny, fram till dess att jag hittar fram.).

Blanketter gör mig ordblind, för att inte tala om manualer från IKEA (- JONAS!!!).

Och ja – ibland händer det att jag hamnar i situationer som andra människor inte hamnar i på grund av denna lilla störning i generna.

Idag hade jag skrivit upp i kalendern att det var Morning Tea på Manly West School klockan 11. Alvins skola hade nämligen bjudit in alla föräldrar som på något vis deltar i skolverksamheten, och eftersom jag numera har sällat mig till skaran ”reading mums” så blev även jag inbjuden. Inbjudningskortet hade jag såklart kastat.

Alvin var jättenöjd över att jag skulle komma. Han bestämde snabbt att jag skulle sitta med honom och Jack.

Så, några minuter före utsatt klockslag klev jag in på skolgården. Inte en kotte såg jag. Nåja, jag var väl lite tidig, så jag gick bort till dörren som leder in till Alvins korridor.

Klockan ringde för rast och barnen började välla ut på skolgården. Fortfarande inga föräldrar. Märkligt. Synd att Luccas mamma, Fee, hade fått förhinder.

Till slut kom Alvins klass ut. Alvin rusade fram till mig – jätteglad över att jag var där (hur länge håller sånt här i sig? ). Han visade var vi skulle sitta, och det tog inte lång tid förrän resten av klassen hade anslutit sig. Spännande att Alvins mamma var där under Morning Tea! Alla ville visa vad de hade i sina små matlådor.

Hela skolgården var full av barn som satt ner och fikade. Några lärare patrullerade omkring, och några barn räckte upp handen.

När Alvin och Jack ätit klart (det tog Alvin en minut – sedan försvann intresset för mig) så viftade de energiskt med sina händer. Regeln var nämligen att en lärare måste ge dem tillåtelse att resa sig. Ibland kollar lärarna så att barnen verkligen ätit upp. Det förklarar varför Alvin inte är så nöjd med att jag ibland skickar med en extra pannkaka eller några extra köttbullar ”ifall om att” – han måste visa upp en tom matlåda innan han ges tillåtelse att gå.

Fortfarande inga föräldrar. Som tur var hade jag ett äpple i väskan som jag åt av. Det här var just ett snyggt initiativ. Förväntades jag gå fram till kantinan och köpa mig något?

Nåja, eftersom Alvin redan hade lämnat mig för att klättra med klasskamraterna så begav jag mig hemåt. Skickade ett sms till Fee om det bottendåliga initiativet. Tur att hon inte hade kommit.

Väl hemma satte jag mig och fortsatte skriva på boken. Då ringer Fee.
- Va? Ingen där?
- Ingen alls. Bara jag på hela skolgården.
- Inte ens utanför aulan?

Aulan. Var det där det var.

Well, Alvin var åtminstone glad över att jag satt och åt ett äpple ihop med honom och Jack. Alltid något.