Vilmas julkonsert

Idag har regnmolnen hängt tunga över Sydney och i fjärran har ett dovt muller hörts. Det faktum att solen inte gassade bidrog kanske något till att bättra på julstämningen denna dag då Vilmas dagis hade julkonsert.

Varje familj var ombedd att ta med sig ett fat med kakor eller annat gott. Familjen Borglin bullade upp med Mor Annas pepparkakor (tack IKEA!), men efter att ha gått två varv runt det sockerstinna bordet kunde man lätt konstatera att pepparkakor inte var en aussiefavorit. Däremot försvann popcornen, chipsen, sushibitarna och chokladkakorna i ett nafs.

Men nu gick jag händelserna i förväg.

Föräldrar och barn samlades strax före klockan två. Eftersom Vilma inte går på dagis på onsdagarna åkte vi dit enkom för konserten. Alvin, som var hemma från skolan idag eftersom han var lite krasslig, följde motvilligt med. Det var knökafullt, som man säger på ren svenska, inne i den lilla lokalen.

Äntligen kom barnen in – till en liten poppig låt från stereon. Ingen juldänga som jag kände igen – jag är inte ens säker på att det var en julsång. Vanliga dagissånger (huvud-axlar-knä-och-tå-typ) varvades med några julisar. Mitt i konserten stämde barnen upp i en kortversion av nationalsången med rörelser och allt. Kunde inte bestämma mig för om jag tyckte det fint eller bara too much (men eftersom jag var tvungen att svälja ljudligt så vidrörde det väl någon lite sträng).

Uppvisningen innehöll såklart de sedvanliga karaktärerna; flicka som sjunger mycket högre och snabbare än alla andra, pojke som vägrar ha på sig sin hatt och vill gå till sina föräldrar och de barn som bara satt rätt upp och ner utan att sjunga. Vilma var en blandning av den första karaktären och den sista. Lite då och då vinkade hon åt Alvin och mig.

Innan fikat fick alla barnen varsin inslagen julklapp som visade sig vara en bok. Alvin blev oerhört avundsjuk på att Vilma fick ett extra paket. Så himla orättvist! Att det sedan är en tradition att barnen i skolan har med sig julkort till sina klasskamrater på vilka det sitter en godisbit hörde visst inte hit. Att han har ätit godis varje skoldag sedan första december var såklart en helt annan sak!

Ibland tvivlar jag över Alvins och Vilmas föräldrars förmåga att uppfostra.