Karusellnätter

Våra nätter är ett skämt! Igen.

Inledningsvis så har både Jonas och jag svårt att komma till ro och somna. I Jonas skalle far det omkring en massa jobbtankar, och vad som får min hjärna att inte slappna av är allehanda idéer. Härom kvällen låg jag och funderade ut allt som jag vill fixa i ordning hemma på Tallrisstigen – var till slut tvungen att gå upp och skriva av mig allt i förhoppning om att John Blund skulle komma.

När vi väl somnat in kommer Vilma tassandes. Därefter tar det inte många timmar förrän även Alvin kommer. Korkat, korkat nog så lägger jag mig oftast närmast dörren varpå barnen såklart lägger sig hos mig. Ibland känner jag mig som en korv i ett korvbröd med barnen på varsin sida om mig (klaustrofobiska känningar gynnar inte direkt sömnen), medan jag andra gånger utför de mest våghalsiga balansnummer längst ut på sängkanten.

Förutom alla ben och armar som ligger överallt så har barnen dessutom en förmåga att slänga sina ben över mig alternativt använda min rygg eller mage som kudde. Behöver jag ens säga att det är lite komplicerat att komma ner i REM-sömnen?

I natt drömde Alvin en mardröm, så både han och jag låg vakna länge alltmedan jag försökte få honom att sluta tänka på det där monstret som jagade honom.

Och on top of all så har vår säng gått från att vara väldigt skön till att vara direkt obekväm. Som två ihopsatta hängmattor ungefär. Man kanske inte kan begära för mycket av två tjugo år gamla sängar. Kuddarna får inte heller de längre godkänt. Suck och stön.

Tackar min lyckliga stjärna för att jag inte behöver sitta i kundmöten idag och glänsa. Undrar just hur det går för Jonas.