Zzzzznopet

För många år sedan – när lillebror Johan fortfarande var en osnuten unge – så hade han byggt en koja i en skogsdunge bredvid vårt hus. Många timmars slit låg bakom skapelsen så det var därför med stor sorg och bestörtning som han en dag hittade kojan raserad. Historien förtäljer inte hur pappa kunde veta vilken pojke som hade förstört den, men pappa bestämde sig ändå för att gå och prata med pojken och hans föräldrar.

Till saken hör att pojkens pappa var vansinnigt vindögd. Inte bara så att han skelade lite, utan irisarna var helt riktade mot näsroten. Pappa berättade om det inträffade och pojkens pappa förstod – jodå, han skulle prata med sonen. Då, som avslutning på samtalet ville pappa bara understryka att detta nu var ur världen så han sa:
- Ja, jag vill ju inte att vi två ska gå omkring och titta snett på varandra på grund av det inträffade.

Ridå!

I morse fick jag en kraftig déjà vù av kojsamtalet. Vilmas dagis hade nämligen erbjudit alla barn kostnadsfri konsultation med en talpedagog som skulle komma dit. Och som den smålänning jag är (ja, ja västgöte på gränsen till Småland om det ska vara så himla petigt!) så nappade jag såklart. Kanske kunde hon ge några tips om Vilmas läspande ”s”.

Dagisföreståndaren och tillika ägaren kom fram till mig och berättade att talpedagogbesöket var inställt, men om jag var väldigt orolig för Vilmas språkliga utveckling så kunde jag själv ta kontakt med talpedagogen.

- Nej, nej inte var jag orolig. Jag tänkte bara att det kunde vara klokt att kolla upp Vilmas…ehrm…
Plötsligt blev jag varse att kvinnan framför mig faktiskt också har ett rätt gravt talfel. Hon läspar. Väldigt mycket, om man ska vara helt korrekt.
- Eh… tjaaa, ibland så händer det att Vilma… läspar lite. Men det är ju ABSOLUT inget gravt fel! Faktiskt inte ens så att man behöver kolla upp det. Fånligt av mig!

Hon såg lite frågande ut, nej det hade hon minsann inte hört att Vilma läspade.

Kunde inte snabbt nog avsluta samtalet och bege mig hemåt. Sådan far – sådan dotter.