Bula!

Vi har varit i paradiset och vänt. Förutsatt att paradiset innehåller vita stränder där palmerna står lutandes över det drygt trettiogradiga (promise!) långgrunda vattnet i vilket det finns gott om färgglada fiskar och koraller.

Hotellet låg på en egen liten ö, en timme från flygplatsen. Egen niohålsbana, tennisbana, minigolfbana och tre olika pooler fanns också ifall man skulle tröttna på snorklingen.

Vi möttes av banjo- och gitarrmusik samt tillhörande sång av män i färgglada skjortor och kjolar.
- Bula!!!

"Bula" som betyder hej användes i tid och otid så jag misstänker att det har en vidare betydelse än att bara vara en hälsningsfras. Musik visade sig också vara en viktig del i fijianernas liv.

Starkaste musikminnet är nog uppvisningen som vi av en slump hamnade på då vi redan andra dagen testade en lokalägd restaurang som låg på fastlandet mitt emot vår hotellö. Män och kvinnor dansade och sjöng traditionella danser som avslutades med en Haka (uttalas hakka – och stavas säkert helt annorlunda mot hur jag skrev det).

En Haka är som en slags… ”skrämselattack” (!) då de argt stirrar på en samtidigt som de hotfullt säger en ramsa som avslutas med att de sätter en arm ovanför sitt huvud och den andra under och skriker till på samma gång som de räcker ut tungan. Vilma lyfte nästan från Jonas knä och Alvin såg också lite förskrämd ut. Undertecknad såg nog inte så tuff ut hon heller…

Spännande var det också att pröva kava. Kava är en dryck som oftast de fijuanska (vad heter det egentligen?) männen dricker. Den framställs ur en rot som mald och upplöst i vatten ger en svagt narkotisk effekt – OM MAN DRICKER MYCKET, mamma! Vilket självklart vi inte gjorde.

Att nätterna bjöd på tropiskt regn rörde oss inte i ryggen. Vår första kväll fick vi dessutom uppleva det i vaket tillstånd – och det var mäktigt! Då, när vi skulle ta oss från restaurangen till rummet när regnet vräkte ner, insåg vi varför de hade tak över promenadgångarna som ledde mellan de olika byggnaderna. Men tro inte att temperaturen droppade för det. Nixpix, det höll sina stadiga trettio grader oavsett regn eller sol.

Men ett resort, oavsett hur fint det är, är ju trots allt bara ett resort. Vi ville uppleva det verkliga Fiji! Sagt och gjort, vi tog en taxi till närmaste lilla stad, Singatoka, och strosade omkring. Hamnade på en marknad där de sålde frukt, kavarötter och smycken. Ett, tu, tre hade de trevliga kvinnorna som kom fram till oss lyckats sära på Jonas och mig (barnen var med Jonas) så att vi inte kunde jämföra varandras prutframgångar. Båda insåg efteråt att vi verkligen har lagt av oss…

När en semester blir alltför tillrättalagd, ja då vaknar backpackern inom mig. Och eftersom både Jonas och jag (okej, kanske mest jag) inte riktigt ser vad som skiljer oss från alla backpackers, så var vi såklart tvungna att sälla oss till dem under en dag. Behöver jag säga att Alvin och Vilma var de enda barnen på resan?

Väl ombord på båten mot destination Waya började vi smida planer på att sova över på ön – inte den minsta lilla sovattiralj var nedpackad så det kändes härligt wild and crazy. Waya, som ligger i den yttre ö-gruppen Yasawa, visade sig bestå av två öar som var sammanlänkande med endast en tunn sandremsa som blev synlig när det var lågvatten. Paradisvibbar så det förslog!

Vi hoppade av från den stora båten till en liten motorbåt som kom åkandes från stranden där den lilla restaurangen och ett knappt tiotal bungalows låg. Döm om vår förvåning när vi blev tillsagda att sitta kvar i motorbåten medan de lämpade över lite lådor och en annan backpacker (noterade ni tillhörighetskänslan?) på stranden. Vi skulle vidare till den andra Waya-ön för ett besök i byn. En fijiansk kvinna, Kitty, som också var ombord på motorbåten räckte över varsin sarong till Jonas och mig – det var inte okej att gå med korta shorts i byn. Kändes nästan lite pirrigt att stiga av, speciellt sedan Kitty berättade att vi först var tvungna att uppsöka byns ledare för att ansöka om tillstånd för ett besök.

Vi leddes in i ett litet hus där det satt två män. Barnen insåg lyckligtvis allvaret i det hela och satt (hyfsat) tysta medan männen tillbad gudarna (!?!) för att därefter hälsa oss välkomna till byn som bestod av knappt hundra invånare. Med Kitty som ciceron gick vi runt i byn som var allt annat än turistig. Vi insåg såklart att det hade varit turister där före oss, men upplevelsen kändes ändå väldigt genuin.

Och såklart plockade kvinnorna fram sina handgjorda smycken till försäljning. Sju kvinnor, det blev sju saker det. Här var priset bra mycket lägre än det vi hade betalat inne i Singatoka. Såklart.

Vi gick också till den lilla byskolan och hälsade på. Kanske något mer spartansk skolgång än den vi är van vid…

Apropå spartanskt... Väl framme vid restaurangen på andra delen av ön fick vi möjlighet att gå in en bungalow eftersom det började regna. Det var då vi ändrade oss beträffande övernattningen, utan vidare överläggning.

Det lilla rummet hade förvisso både toalett och dusch (tänk er väggar utan tak och duschdraperi till dörr), men saknade fläkt – och fläkt, det ville till och med Lisa, Eva och jag ha på den gamla goda backpackertiden (Jakob och Jonas också för den delen). En rejäl nysning och ytterväggarna skulle vara ett minne blott. Plus för myggnätet dock! Och nej, barnen var INTE intresserade av att sussa där. Att restaurangen var byggd direkt på sanden och saknade både golv och fönster – ja, det är tvättäkta backpackercharm!

Summa sumarum: en toppensemester som vi gärna gör om. Fast då håller vi oss nog till småöarna – oavsett fläkttillgång.