Maorikultur, fisdoft och zorb

För några månader sedan gjorde Jonas och jag varsin önskelista över platser i Australien med omnejd som vi gärna ville besöka. Drömlistan gjordes utan några som helst begränsningar i form av semesterdagar (Jonas) och pengar (man blir mätt på bara ris eller nudlar). På min andraplats låg ett besök på Nya Zeelands nordö. Gissa därför om jag var übernöjd när vi tillsammans med Erik och Pernilla tryckte på bokningsknappen som ledde till vår senaste tripp: fem dagars kuskande i minibuss på Nya Zeelands nordö.

Jag kan helt enkelt inte sluta lovorda Nya Zeeland! Sydön stoltserar med sina storslagna vyer; spektakulära bergstoppar, oräkneliga vattenfall, turkosa sjöar och enorma fält med färgsprakande lupiner. Nordön därmot bjuder på maori-kultur, heta källor och vulkaner för att koka ner det en aning (och just vulkanaktivitet känns ju brännande aktuellt just nu på era breddgrader…)

Även denna NZ-tripp hade sina likheter med Galenskaparnas käcka ”Man ska ha husvagn”-dänga; någon timme vid en strand där man brände sig om fossingarna när man borrade ner tårna någon decimeter i sanden – och detta trots att sanden låg under vattenytan.

En annan timme då vi promenerade ner till en ”hemlig” strand som delades av en enorm klippöppning som påminde om en stor katedral och därför gick under namnet Cathedral Cove. Det kändes som om vi och de andra få besökarna var med i boken/filmen the Beach.

Ytterligare ett par timmar spenderades vid de äggfisdoftande heta gyttjekällorna i Hells Gate, varav några kokade och blurpade fram drygt hundragradiga lerpuffar – några flera meter höga. Ursprungsbefolkningen, maorierna, använder fortfarande sig av några av baden för att lindra hudsjukdomar och reumatism. Svaveldoften låg för övrigt tung över hela staden Rotouroa och ibland var man tvungen att andas med munnen för att hindra kväljningarna som konstant låg på lur.

Inte långt från Hells Gate bevittnade vi en imponerande gejser som sprutade upp trettio meter höga kaskader av kokhett vatten (undertecknad passade på att ta sig ett vederkvickande ångbad, men avstod finkänsligt från att klämma pormaskar efteråt). En till två gånger i timmen lättar moder natur på trycket och släpper ut vattnet – och tro mig, det var värt väntan.

Ett annat minne var besöket i den lilla byn där ett knappt trettiotal maorifamiljer utnyttjade den vulkaniska marken och värmde upp sina hus med hjälp av de fisdoftande heta ångorna. Till och med i matlagningen utnyttjade de den vulkaniska hettan – kött, sötpotatis och andra grönsaker rullades in i folie och stoppades ner i ett hål i marken där de sakta ångkokades. Erik, som var den ende av oss som provade den traditionella Hakin, lät meddela att det smakade som just ångkokt kött och sötpotatis. Ingen gastronomisk höjdare för varken öga eller gom, med andra ord.

Just det faktum att människorna verkligen bodde i byn kändes både spännande och lite olustigt. Guiden vi lyssnade till berättade dock att de inte ser oss turister som turister, utan som vänner. Men jag vet inte… Lite olustiga inkräktarvibbar hade vi nog allihop.

På NZ bor det fyra miljoner människor, varav knappt 15 procent är maorier. I relation till detta går det omkring 40 miljoner får och betar, så självklart styrde vi kosan mot Agridome – den enorma gården där vi tillsammans med ett par busslaster ivrigt fotograferande koreaner och kineser på ett lättsamt sätt fick lära oss mer om de olika fårraserna (säger man”raser” när det handlar om får?). Vem hade kunnat tro att en fårshow med inslag av en fårklippning, en mjölkande kossa och väldresserade hundar skulle kunna leda till så många skratt? Dessutom fick vi gå fram och klappa och posera bland fåren, något som inte bara barnen tyckte var roligt.

På samma gård fick vi smaka kiwi-vin och mata strutsar, emus, alpacor och får. Dessutom kom sex biffiga tjurar fram till den öppna vagnen vi satt i, dragen av en traktor, för att få lite mat de också. Fast då fick vi inte stiga av vagnen – istället var det cowboy-guiden som hällde ut maten och dessutom stajlade genom att stoppa in hela handen i en av tjurarnas munnar (!). Med lätt avsmak tittade jag på den megaslemmiga handen och undrade stilla om han hade för vana att tvätta händerna efter varje runda, eller om jag just hade fått smaka på kiwi-vin upphällt av tjursalivkletiga cowboyhänder (måste stoppa tankebanan här, annars kräks jag på riktigt!).

Det var på NZ som den första bungyjumpen genomfördes. Det är även här som man kan åka zorb. För er som inte vet vad det sistnämnda är så kan jag tala om att en zorb är en gigantisk plastboll som man ålar sig in i och som sedan knuffas nerför en brant backe. Tre åttondelar av sällskapet antog utmaningen, varav den äldste tyckte att framfarten kunde lugna sig något medan hans två barn skrek av förtjusning och ville åka snabbare (Alvin och Vilma studsade ut ur zorben, medan Jonas ålade sig ur, något mer dämpad).

Vi mötte kiwisar (så kallas nya zeeländarna) och vi såg kiwibuskar med grenar dignande av alla frukter, men den lilla rackarns kiwifågeln lyckades vi inte få syn på, och detta trots att vi stod blick stilla inne i ett mörkt rum och stirrade genom glaset till den artificiella skogsdungen där det enligt skyltarna skulle bo några. Jonas var övertygad om att det bara var en turistfälla. Han kan ha rätt, för det enda levande som mina hökögon fick syn på var en vandrande pinne – och deras rörelser är ju inte direkt yviga.

(Bildkavalkad kommer i morgon!)