Zzzzlatanämne

Det var en laddad gosse som med stolthet drog på sig den blå Brookvale Charges-tröjan i morse – är man åtta år så är livets första fotbollsmatch något stort. Väldigt stort.

Väl framme vid planen hade samme gosses axlar sjunkit en smula och hans blickar for sökande efter Jack för att få lite moraliskt stöd.
- Jag tänker i alla fall inte vara målvakt, sa han som för att peppa sig själv.

Det högg därför till i magtrakten på Jonas och mig när den gula målvaktströjan delades ut till Alvin, trots att han ruskade på huvudet. Men vad gör man när coachen har bestämt sig, jo man lunkar sakta iväg mot målet.

Jonas och jag ställde oss bakom och peppade honom. Och det behövdes. Har man aldrig stått som målvakt är det ju svårt att veta när och om man får ta bollen med händerna, och var man ska placera sig.

Trots osäkerheten och den lätt darrande rösten som svarade på Jonas instruktioner så lyckades han rädda tre anfall (eller säger man tre skott?). Och efter tjugo låååånga minuter var det dags för paus och byte av målvakt.

Men vem har sagt att man måste jaga bollen? Det fanns ju jättemycket viktigt att avhandla med Jack på planen, och ska man prata så är det klart enklare att gå än att springa. Och då är det dessutom svårt att höra en coachs anvisningar om att röra på benen. Till slut var tränaren tvungen att be Jonas att mana på pojkarna.

Och resultatet? 4-1 till Brookvale Charges.

Galant.