Skutan 180 grader norröver

Som liten fick man alltid till leda höra att ”tänk vad åren går och se så stor du har blivit”, och detta gärna ihop med en alltför intensiv kindklapp. Men gamlingarna hade ju rätt – åren går rasande snabbt, dag för dag för dag.

För snart tre år sedan tog Jonas och jag båten, som vi hade ihop med Jakob och Therese, och for ut till en liten skärgårdsö. Där, på den mysiga lilla krogen bestämde vi oss: nu satsar vi helhjärtat på att bo utomlands! Hemmakatten Cilla tyckte nog att ett år kunde räcka. Realisten Jonas sa att ett år är för knapp tid – inte minst utifrån det faktum att hans jobb inte skulle godkänna en så kort vistelse. Någonstans inom mig insåg jag att han hade rätt. Min bakdörr var att man ju alltid kan riva upp kontraktet och åka hem om längtan blir för stor. Typ.

Tro inte att detta beslut kom hastigt och lustigt på. Under flera år har vi (läs: Jonas) pratat om att bo utomlands. Hemmakatten Cilla har nickat lite, men slängt ur sig sitt veto när diskussionerna har blivit för seriösa. Men faktum var att även jag började bli lite nyfiken på att testa, att riktigt kasta mig ut i det okända och se om jag tillsammans med resten av familjen skulle flyta.

En första förutsättning var att välja ett engelskspråkigt land. Jonas kan förvisso anmäla bilinbrott på franska och tala om vad säkerhetsbälte heter på tyska. Dessutom kan han berömma sin frus blonda lockar på spanska, men helt ärligt så kan de språkkunskaperna vara något begränsande i ett seriöst affärssammanhang. Och skulle vi flytta på oss så skulle det ske med dunder och brak, det var vi båda helt överens om. Inte London och inte heller New York. Då återstod Australien. Eftersom Sydneykontoret är störst i Jonas businessvärld så blev det Sydney, och eftersom han hade krattat manegen väl hemma i Stockholm så blev han slutligen erbjuden en tjänst i Sydney.

För att göra en lång historia kort så har det nu blivit dags att så sakteliga packa ihop vårt liv och våra pinaler på Brisbane Street. Det är något som görs med blandade känslor. Det ska såklart bli vansinnigt kul att komma hem igen (jag har fortfarande inte snusat min lilla guddotter i nacken!), men det kommer att bli otroligt vemodigt att säga adjö till allt här; familjen Dahlstroem, alla våra vänner, poolen, papegojorna i grannens palm, fladdermössen och possumdjuren i vårt Bottle Brush-träd, Miles gudomliga kaffe, havets salta vågor och tillhörande vattenaktiviteter, sooooolen, slaktaren, all underbar frukt och grönsaker, Jonas pendlande med färjan via operahuset och…. ja, listan kan göras oändlig.

Men! Jag säger bara men; nu VET vi att vår lilla familj klarar av äventyr som detta, och därmed är det inget sagt eller lovat – men vi skulle rent teoretiskt kunna göra ett liknande äventyr någon annan gång. Who knows?

För övrigt så har jag fått så många frågor om hur det går för Borglinarna från Götet: vaggar de fram på kamelryggarna i detta nu eller har de tagit tjänstgöring på något lastfartyg med destination Göteborgs hamn och håller som bäst på att svabba däcket (Erik och Pernilla) och skala potatis (lämpar sig bäst för små barnfingrar)? Frågorna är många och svaret är följande: de har efter några dagar i Dubai återigen kommit till Abu Dhabi. Så sent som igår hade de inte kommit på något plan, och jag tror inte att de har fått något hemresedatum.

Vi snackar långsemester med andra ord. Nästan i paritet med våra två år i Sydney.