Superlativens superinlägg

De flesta kallar mig Cilla, även om jag här går under mitt dopnamn Cecilia. Men från och med idag funkar även Annika. Eller Yani (ok, jag var tvungen att googla fram det namnet).

Har nämligen haft mitt livs andra golflektion. Minns inte riktigt hur utfallet blev på den första eftersom det var ingefär tio år sedan jag tog den, men det känns som jag fick lite nya grejer att tänka på idag – och en sjuhelskottas snygg sving!

Inledde dock med en mental uppförsbacke då golftränaren Ashley bad mig beskriva min ”golfkarriär”. Berättade så sanningsenligt så att jag tog mitt ”green card” när jag var arton och faktiskt har varit nere i hcp 36 (fast det är en liten lögn, eftersom mina medspelare fuskade ner mig efter en runda då jag hade sänkt mig till hcp 38), men nu för tiden är jag bara allmänt kass. Ashley rynkade pannan och kommenterade eftertänksamt:
- Green card…? Yeah, I think I’ve heard about that.

Jag sneglade på honom och insåg at than troligtvis precis hade lärt sig att krypa då jag var arton. Nu för tiden heter det säkert något helt annat. Och hur gammal kände jag mig inte då???

Jonas förklarade senare att grönt kort nästan bara existerar i Sverige. Ashley måste därför ha funderat över varför jag nämnde mitt legala uppehållstillstånd i USA…

Anyway, med ny tyngdpunkt så fixade svingen till sig märkbart. Man skulle nästan kunna säga att den blev perfekt. Bländande, helt enkelt, om ni frågar mig.

Well, för att göra en klassisk p3-vändning – och samtidigt släppa mitt egocentriska fokus; är det några som är bländande så är det våra barn. Vilma fick idel lovord från sin lärare under kvartsamtalet för någon månad sedan, och Alvin fick lika fina lovord idag då Jonas och jag gick och lyssnade till vad hans lärare hade att säga.

Vi kallar dem kort och gott A-barn. Kärt barn har många namn.