Premiär för gästbloggande Erik!

Det är ju inte alla dagar som en vulkan sätter hela världen on hold. Vad gjorde egentligen alla resenärer som fick några extra dagar att spendera på en icke självvald destination? Ja, jag vet inte. Men jag kan i alla fall dela med mig av Göteborgsborglinarnas hemfärd.

Så, varsågod Erik!
/Cilla

På begäran! Nu läser ni Eriks försök som bloggare; gästbloggare hos Cilla.

Här följer en liten beskrivning av hur det är att semestra helt apropå, utan att ha gjort upp några planer, eller att kunna styra de man försöker göra.

Nöjda med vår vistelse i Sydney satte vi oss på planet, beredda på den långa resan hem, via Abu Dhabi och Bryssel till Göteborg. Första etappen tog 14 timmar, och jag sov riktigt mycket. Min plan var att vara vaken ända tills jag skulle komma hem på fredag kväll. På lördag morgon hade jag anmält mig till en badkarspaddlingstävling.

Nu blev det varken att vara vaken eller badkar, för när vi glada anländer så får vi genast veta att planet är inställt för ett vulkanutbrott på Irland. Vi blir lite oroliga, Irland är ganska tätbefolkat. Bagaget behöver vi inte hämta ut, det ska ändå komma med den flight vi kommer med. Vi blir satta på en buss till grannstaden Dubai, 15 mil bort genom öknen. Vi inkvarteras på ett trevligt nybyggt (allt är nybyggt i Dubai) hotell, med besked att mer information kommer senare, kanske vid fyra, eller i morgon.

Osäkerheten späs på av att vår hotellvoucher som ska täcka hotell och matkostnad inte täcker matkostnaden. Jag lämnar kortnummret i receptionen för att jag ska kunna äta frukost, men det gillade inte restaurangpersonalen, för vi var inte på deras lista. Maten var i alla fall väldigt bra.

Pernilla somnar, medan jag och barnen går till närmsta bankomat - vi var lite osäkra på om det var dyrt eller billigt där vi var. En flaska vatten i automaten kostade en peng, en Dirham, medan middagen på hotellet kostade 90 Dirham. Våra två växlingsalternativ, valutan gånger två eller gånger fem gjorde antingen vattnet för billigt eller middagen rätt dyr. Och vem ska betala för den?

För att åka taxi, vilket alla gör, så behövs kontanter. Dom får man på köpcentret. Alltså knallar jag och barnen iväg dit. Vi visste att det var en bit. Det tog kanske trekvart genom öknen. Ja öknen är bebyggd, men ändå en öken. Köpcentret var stort, de hade egen skidbacke inomhus, ja med riktig snö, sittlift skiduthyrning, ja till och med en Zorb. Jonas och barnen prövade en sådan på Nya Zealand, med vatten i. Den här var utan vatten, den gick nedför skidbacken i minusgrader. De som var i zorb-bollen studsade runt som vantar. Barnen fick leka i en på plan mark utanför, vilket de var nöjda med.

Med kontanter på fickan knallar vi tillbaka till hotellet, i motvind. Det blir rätt mycket sand i luften i byarna, sandstorm sa jag för att göra vandringen mer minnesvärd. Mina barn vet nu att dom inte gillar sandstormar. Vi försökte ta monorailtåget, men den stationen vi prövade var inte öppen ännu.

En av de två flaskorna vatten vi köpte var slut när vi kom fram, 1,5 liter lång var den vandringen. Den flaskan kostade för övrigt 2 kronor, så flaskvattnet var riktigt billigt!

Hemkomna väckte vi Pernilla för att gå och äta middag, då jetlaggade Ivar in, oväckbar.
När vi ätit färdigt middag i den trevliga hotellbaren, med en bra barmeny kom de och sa att de saknat oss på middagen i restaurangen, för den betalades nu av flygbolaget. Vi var lite förvirrade, men något besked om flyg fick vi inte. På TV såg vi en islänning säga att vulkanutbrottet kunde vara dagar, veckor, ja till och med år! Hur ska detta bli? Jag kommer nog inte hinna paddla badkar och min arm, som somnat under flygresan sover fortfarande.

Vi fick inga ytterligare besked av flygbolaget, men förstod av nyheterna att det var stora bekymmer och kunde ta låg tid. Vi träffade ett par sverigefälsta belgare vars son Lars hade feber, de fick alvedon av oss, och sedan dess är vi vänner för livet. Så lätt kan det gå.

När saker klarnat tog vi på oss vår nya roll som turister. Vi åkte till stadens största köpcentrum, brevid stadens största hus. Verkligt imponerande hus, men för att åka upp i hissen bör man boka hissbiljett, sista minutenbiljetter var rätt dyra, eller vad sägs om 800 kronor per person för att åka hiss? Det kanske är värt det för jag har räknat ut att det borde vara 5000 trappsteg upp.

Vi prövade också marknaden i de gamla hamnkvarteren, trångt, stökigt och härligt arabiskt. Sedan blev oron för eventuell återresa för stor och vi återvände till hotellet, jag fick alltså inte åka båttaxi på floden till ett gammalt museum.

En annan otippad aktivitet i öknen är skidåkning. Ett köpcentrum hyste en riktig skidbacke med sittlift, värmestuga i backen snö och skidskola. Jag hyrde snowboard, det såg ut som en lätt backe för en nybörjare. Killen i uthyrningen verkade skeptisk och lovade mig slomomlagg.
- Du är tillbaka om 30 minuter.
- Pyts, tänkte jag, det gäller väl araber och inte en snövan nordbo.

Några åk och många vurpor senare tog jag glatt emot slalomlaggen. Jag hade ju klarat en timme, rätt sliten faktiskt. Efter 30 minuter hade jag nog fortfarande kunnat knyta skorna utan större besvär. Bland annat det var ett stort problem för mig de nästkommande två dagarna. Alla var nöjda, men kalla, efter skidåkningen.

Hemkomna till hotellet och med huvudet fyllda av idéer om nästa dag (för nu verkade vi bli här en vecka, ja till 5 maj enligt de belgiska ryktena) så fick vi veta att vi genast skulle byta till ett hotell närmare flygplatsen i Abu Dhabi. Nu får vi nog åka hem snart.

Vi inkvarterades i en ny öken, på ett fint hotell med pool. Vi var så många från flygbolaget Ethiad där att de serverade oss speciellt, i stora bankettsalen. De kanske inte ville blanda gästerna hur som helst. Jag la märke till en resenär i vårt sällskap, typ 50 år, dreds till hälen och en blå plaststol med i bagaget (kostar ca 50 kronor). Vi började också sakna vårt bagage, efter att ha gått i samma kläder sedan Australien och beslöt att be att få ut det från flygplatsen.
Skönt med nya kläder, även om i stort sett allt redan var smutsigt…

Min första tur gick till en jättelik moské i närheten, taxin tog ca 20 minuter på sig för att komma dit, det gick inte att gå för det var inte planerat så. Den var världens tredje största med världens största kristallkrona och handknutna matta. Allt överdådigt och i marmor, bekostat av en sheik, men den kostade mindre än en halv tunnel genom hallandsåsen.

Jag blev tillfrågad om jag ville svara på en enkät om min vistelse i Abu Dhabi, visst. När jag skrivit in min mailadress så fick jag veta att belöningen för min insatts var en 5-dagars resa till sultanens palats, biljett och allt betalt. Väldigt flott må jag säga, och ni ska veta att jag sitter här hemma nu och väntar på att få enkäten hemskickad!

Brevid hotellet låg en stor park, med klätterställningar. Vi såg inga barn där men beslöt att gå dit. Vi upptäckte att lekplatsen var så stor att den hade eget tåg. Vi antog att det slutat gå i den tomma lite slitna parken. Men på kvällen gick vi dit igen, för då öppnade ett nöjesfält i parken, tåget gick och Karin älskar tåg.

Rätt skum tidtabell, de hade elektronisk angivelse för när tåget skulle gå, men det visade bara testprogrammet hela tiden, med ett telefonnummer till Norrköping (?!). Vi lyckades inte haffa tåget trots lång väntan, så då for vi med elbilar istället, åkte rutchkana och tittade på alla marknadsstånden. Vi tittade också på deras museeum, som beskrev hur de utvecklats från nomader till pärldykare, oljeprospektörer till visionära storbyggare. Detta beskådade vi uppbyggt i scener från vår lilla vagn med högtalare som gick på en räls i taket, som sagoslottet på Liseberg. Det var påkostat, billig och öde.

Mycket trötta barn somnade efter denna sena övning. Ivar ville egentligen sova redan när vi gick iväg. Jag och Pernilla följde vulkannyheterna varje ledig stund, och det hade sett ljust ut ett tag så vi trodde på hemresa. Vi börjar helt vänja oss vid osäkerheten.

Med mottot varje ny dag en ny sevärdhet, och en ny karta, så tog vi taxin till mattmarknaden, och därifrån gick vi till grönsaks- och den Iranska marknaden, för att avsluta med ett besök på Toys r us. Tänk er 30 små mattbutiker, alla lika runt ett torg. Utanför sitter ägarna. Vi var de enda kunderna. Mycket uppvaktning.

Jag köpte en kiwi, men de sålde nog mest lådor, för det låg i en ruffig industrihamn. Och mitt i byggdes ett 40 våningars flott hotell-kontorskomplex. Hett. Barnen orkade sig knappt fram till leksaksaffären. Vi lockade med poolen. Det var det de tyckte allra bäst om. Vi funderade på en safari till morgondagen.

Åter på hotellet fick vi veta att det skulle vara information ca klockan fyra. Efter poolen gick till nöjesfältet igen, vi var inte riktigt klara där, och denna gången plankade vi inte in, utan hittade rätt ingång och betalade. Efter att avklarat ett par åkattraktioner och smygtittat på männens bön i mosken så gick vi hem.

Dagens nyhet var att vi ska resa hem, flyget skulle gå 02.30 samma natt. Osäkra på om det verkligen skulle bli av gav vi oss genast upp och packade. Vid kvällens middag visste våra belgiska vänner inte om detta, medan Pernilla fick fyra telefonsamtal om resan. De blev lite nervösa och det kändes tråkigt att behöva lämna dem efter sig. Vi bytte adresser. Ett riktigt avsked alltså.

När vi for var de trots allt med. Planet gick enligt tidtabell och vi var inbokade på en anknytande flight klockan nio till Göteborg. När vi kom fram var den inställd. Here we go again; fast i Bryssel. Bryssel skulle jag gärna se lite av, och hälsa på kusin Mattias.

Med visst besvär fick jag ut bagaget, och fick tag i Pernilla som skaffat information. Nu var vi inbokade på en senare flight till Göteborg. Något tvivlande checkar vi åter in bagaget och beger oss till vip-loungen. Vi fick kanske vara där för att Pernilla med barnen kom blev filmade av TV när de fick ny biljett. Belgarna vi träffat ringde och undrade om vi behövde bo hos dem. Väldigt snällt och jag förstår dem, alla som rest under så här osäkra förhållanden känner att det är bra att hjälpa till. Vi talade med en svensk man som gärna ville hem, han hade flygbiljett till Stockholm på de tre nästkommande flighterna.

Ivar har hela tiden fortsatt med sin läxa- att skriva resedagbok. I loungen belönade han sig med en ny kaka för varje nya tre rader han skrivit. Cilla, se där ett tips för att komma vidare med boken?

Som avslutning på denna story gick planet verkligen som planerat. Denna dag var Landvetter öppet för trafik mellan 14 och 22, och då passade vi på att dimpa ner. Mycket nöjda med frisk sval luft. Ivar tittade på mig på planet och sa:
- Jag förstår vad alla säger.

Han såg mycket nöjd ut med detta.