Sis, jag vill ta tillfället i akt och officiellt be om ursäkt. Förlåt att jag ibland förenade mig i våra föräldrars klagolåt över att du som barn hade en osannolik förmåga att trampa luft. Nu, så här tjugofem-trettio år senare, vet jag hur fel vi hade.Sis, du var ta mig katten snabb som en raket då det begav sig. Du fick faktiskt det ännu inte uppfunna kinesiska snabbtåget att framstå som en mediterande snigel, ja rena rama CERN-acceleratorn var du. Det vill jag att du ska veta.
Jag har mött din överman. Eller rättare sagt överpojke och överflicka.
Det är helt osannolikt hur lång tid dessa båda kan ta på sig för att äta frukost, duka undan, sätta på sig skolkläderna, borsta tänder och kalufs samt bädda sängen. Och då ska vi inte tala om kvällsproceduren. Tack och lov behöver vi inte lämna hemmet förrän klockan nio för att hinna till skolan. Hur det ska bli till hösten vågar jag knappt tänka på.
Entschuldigung.
2 kommentarer:
mmm precis! Hemma har vi rationaliserat bort allt onödigt. Barnen ska bara klä sig och gå iväg. Bara... brukar hinnas med under timmen. Karins frukostar är annars inte att leka med.
Kan du ta en tugga nu? Kan du sätta på dig tröjan? kan du borsta tänderna? Kan du ta en tugga till? Kan du hämta din väska? NÄÄÄÄRRR börjar de tänka själva? Antagligen när jag slutar tänka åt dem. Men då skulle de ens inte ha börjat skolan vid det här laget. Då skulle de bara ha kommit till strumporna. På sin höjd.
Skicka en kommentar