Roar and Snore

Ett klart häftigt alternativ till en safari på den afrikanska savannen är en övernattning på Taronga Zoo i Sydney. Igår var det dags för Jonas att uppleva sin födelsedagspresent, Roar and Snore, i sällskap med sin familj.

Samling vid pumpen strax efter klockan 18 på lördagkvällen tillsammans med 35 andra deltagare. Redan vid det här laget hade vi tröjor och jackor på oss. Några tvättäkta aussies (förmodligen från Queensland) hade satt på sig mössa och vantar, men riktigt SÅ kallt var det inte. Måste erkänna att min hjärtfrekvens höll sig åt det fladdriga hållet – och därmed verkade extra värmande – innan vi var avbockade på listan eftersom ett gammalt minne flöt upp till ytan:

För många år sedan drog jag ihop en skara vänner för att gå på teater, men av den teaterupplevelsen blev det tji eftersom jag hade glömt att kolla klockslaget på biljetterna och på Dramaaaaaten släpps man minsann inte in om man bommar tiden med en kvart. Uundertecknad tog frivilligt på sig kostnaden för de outnyttjade biljetterna, och lärde sig en bitter läxa: kolla ALLTID på biljetterna jag köper. Dubbelkolla helst.

Well, vi var med på listan trots att jag inte hade dubbelkollat i förväg, och välkomnades till de mysiga safaritälten och mötena med de många djuren. Efter middagen gick vi runt i mörkret tillsammans med några skötare och tittade på några djur som vanligtvis brukar ligga längst in i burarna om dagarna och envist försöka gömma sig för de nyfikna besökarna.

Barnen ställde många och kluriga frågor till skötarna (Vilma: vilken färg har zebrorna på sina ögon? Alvin: vilka är bergsgetternas fiender?), men frågan är om inte min fråga knäckte hela skötarklanen, eftersom vi hörde en av ”våra” guider morgonen efter fråga giraffskötaren om han möjligtvis visste svaret på om zebran var mest besläktad med åsnan eller hästen? Vi fick inget svar på den.

Alvin gick dessutom och klurade på ytterligare en fråga i mörkret, en som han ångrade att han inte hade ställt. Den hade passat så himla bra att ställa när guiderna presenterade sig vid drinken, nämligen. Vad då? undrade jag.
- What religion do you believe in?

(Jonas och jag drog en lättnadens suck över att den frågan inte hade lyckats komma över hans läppar. Blir bra att det hyffsat neutrala ämnet ”religion” tar över i Sverige efter den något mer uppstyrda anglikanska läran här…)

Vilmas krafter tog slut någonstans vid björnarna och hon somnade in på min axel. Eftersom våra små barn inte längre är särdeles små fick Jonas ganska snart ta över byltet. Nesligt det här att somna, tyckte Vilma, vars första kommentar hon yttrade under natten då hon vaknade till var:
- Har glassen varit än?

Natten tillbringades i safaritältet, och hade det inte varit så att ”huvudtältet” där vi alla samlades låg framför oss så hade vi somnat till utsikt av operahuset och Harbour Bridge.

Vi väcktes vid sexsnåret på morgonen, och då var det två mycket trötta men nyfikna barn som tvingades upp. Vi visste nämligen att vi skulle få mata något djur idag, men inte vilket. På väg till det ”hemliga” djuret så fick vi se djur som vanligtvis aldrig är så aktiva som på morgonen: lejon, tiger, snöleopard (har nog besökt Taronga Zoo ett femtontal gånger, men ALDRIG lyckats se skymten av denna varelse!) och bergsgetter som graciöst hoppade ner från de branta klipporna. Magiska ögonblick som mästerfotografen Jonas lyckades föreviga.

Apropå föreviga så kan man väl minst sagt påstå att jag radikalt misslyckades med att fotografera när just Jonas fick mata…. just det, girafferna! Jag lägger med bilden ändå i nästföljande inlägg och lovar på heder och samvete att det är Jonas och ingen annan som den rödklädda armen tillhör. Jonas har även han matat giraffer!!! Det var för övrigt en väldigt rolig upplevelse. Att sedan få klappa en koala och dra in eukalyptosdoften från den mjuka pälsen genom näsborrarna var också magiskt. Klappa en liten krokodil, en boaorm och en liten rock wallaby (liiiten känguru) var även det minnen för livet.

Hela Roar and Snore-upplevelsen avslutades med att vi alla fick strosa omkring i djurparken även efter att portarna öppnats för allmänheten. Gissa vad det var som då fick mest uppmärksamhet av våra kära barn? Stenelefanterna utanför restaurangen.