Peptalkmästare

Det gäller att kunna utöva den ädla konsten att glädjas över det lilla. Denna konstart kommer särdeles väl till pass när jag besöker frisören. (Jonas skulle här garanterat lägga in en passus om att det inte finns någonting ALLS att glädjas över i samband med ett besök hos Paul Corbitt – han menar däremot att Paul skrattar hela vägen till banken sedan han grävt, ett i Jonas tycke, monstruöst hål i plånboken efter varje besök.)

Min fråga i detta sammanhanget lyder som följer; när ska frisörerna inse att de borde ta en ljuskonsult till hjälp som kan fixa belysningen så att man inte framstår som något som katten har släpat in? Extra ful känner man sig ju när det bara svassar omkring en massa überstylade frisörer i salongen. Och extra märkligt är det att inte DE påverkas av ljuset…

Bäst som jag satt där idag med foliepaket i håret och närmast förfärat stirrade på alla linjer (låter något bättre än rynkor) i ansiktet och hörde Paul beklaga sig inför en annan kund att han minsann fyller 33 om någon vecka och mer eller mindre tyckte livet var passé – ja, då tryckte jag helt sonika på ON-knappen. Den som startar igång maskineriet ”konsten att glädjas över det lilla”.

Och ser man på; de många linjerna i ansiktet var ju faktiskt riktigt symmetriska, nästan så att jag kände en viss fascination över att båda ansiktshalvorna kunde se så lika ut. Men inte nog med det; de två finnarna på hakan satt även de på ett perfekt avstånd i förhållande till varandra.

- Foten i kläm?
- Jajamensan!