Flåsigt självförtroende på topp

Vi människor föds med en osviklig förmåga att tro på oss själva. Med tiden nöts självförtroendet ner – i bästa fall bara marginellt, medan vissa tycks ackumulera en urholkad tilltro till sig själv. Våra barn är fortfarande i den första fasen, den fas då de är fullkomligt untouchable. Helt enkelt världsbäst.

Igår deltog alla treor och fyror i en löpartävling som skolan arrangerade. Två kilometer skulle de springa på en stor idrottsplan, framhejade av sina kompisar. De har tränat i skolan, och Alvin kände sig mycket nöjd med den prestationen. Själva tävlingen skulle bara bli kul.

På avstånd såg jag hur Alvin och Jack laddade genom att knapra i sig lite kex. De såg väldigt avkopplade ut. Väl framme vid startlinjen började det hetta till. Pang, ljöd startskottet, och gruppen om cirka 60 barn gav sig av och sprang redan från början för allt vad tygen höll.

Den ena pojken efter den andra sprang förbi oss i det första varvet. Lång bort såg jag en smal blondis som ömsom gick och ömsom småjoggade. Självfallet sida vid sida med Jack. Hade de hunnit springa 150 meter?

Han fick lite extra fart under fötterna då han hörde mitt hejande, men snart blev han omsprungen av än den ena och än den andra.

Sedan, på 43:e plats och slagen av Jack som hamnade på 37:e, kom han i mål. Det var en lite neslig placering, det tyckte han allt. Men han hade fått håll, så det hade helt enkelt inte gått att springa fortare. Han misstänkte att kexen var boven i dramat, men krampen i magen KAN eventuellt ha haft något att göra med de tre pannkakorna som slank ner till frukost två timmar tidigare.

I morse, då han beklagade sig över att han var lite öm i ena foten, sa jag:
- Du, skulle du inte falla död ner om du blev tvingad att springa två kilometer idag igen?

Alvin tittade oförstående på mig.
- Varför då? Jag skulle komma på elfte plats om jag sprang idag och inte fick håll.

Och vem är jag att säga emot?

(Bilden är från första varvet - då med Jack efter sig)