Helvetets klockor regerar

Fem respektive åtta år. Hit, men inte längre, sträckte sig deras oskuldsfulla barndom, den som började med imse-vimse spindel, en kulen nattnattnatt och sakta övergick till lite mer dunkelidunkande sånger framförda av ABBA och the Ark. Och senaste Melodifestivallåtarna, glöm inte dem, en hit i barnens tycke. Speciellt ”Hippare hoppare” eftersom den innehåller en mängd svordomar.

Men vad hände?

Sedan en knapp vecka tillbaka så lyssnar barnen på AC/DC. AC/DC!!! ”Hells Bells och ”TNT” skvalar ur högtalarna och barnen spelar luftgura och svänger med huvudena. Qué pasa?!

Sett ur ett musikperspektiv spelar Jonas och jag oftast på olika planhalvor. På min sida planen existerar det ingen hårdrock what so ever (enligt Jonas så existerar där inget som öser snabbare än nationalsången). På Jonas sida regnar det emellanåt gitarriff och trumvirvlar så det står härliga till. Och jag kan bara inte förstå hur någon kan tycka att det är musik, än mindre BRA musik.

Plötsligt blev det tre mot en här hemma. Norah Jones eller Rebecka Törnqvist imponerar föga på barnen, inga trumvirvlar och nasala stämmor som skrålar.

Och om några veckor ska vi bila omkring i the Red Centre; Ayers Rock och Kings Canyon, ni vet. Vilken musik tror ni då kommer att gälla?

Tre mot en. Suck.