Evolutionen går förvånansvärt långsamt, tycker jag. Jag menar, Jonas och jag är ju inte de enda föräldrarna genom historien med två rätt livliga barn. Och av någon outgrundlig anledning springer aldrig dessa skruttar åt samma håll.
Eftersom strömmarna i vattnet är ganska starka gäller det att ha örnkoll på barnen när de plaskar omkring i vattenbrynet – eftersom de, som sagt var, tenderar att gå allt längre ut i vattnet på jakt efter liiiite större vågor än dem som deras hönsmamma hänvisar dem till.
Inte nog med att de smyger sig allt längre ut i böljan den blå – de går dessutom åt var sitt håll. Det är nu ögonens kapacitet borde ha gått in i evolutionens ytterfil – varför kan man bara kolla åt ett håll åt gången? Tänk så smidigt det hade varit med lite split vision. Ett hököga på Alvin, och ett på Vilma.
Som läget är nu tror nog förbipasserande att jag följer en finalmatch på Wimbledon, alternativt att jag värmer upp nacken inför en dubbelsaltomortal i sanden. Och faktum är att det sistnämnda inte är så långt från sanningen ibland när det är dags att blixtsnabbt fånga upp ett genomblött, men glatt tjutande, barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar