Svenska röster och stigande spindelfobi

Att flytta till andra sidan jordklotet har sina för- och nackdelar. Fördelarna är nog uppenbara för de flesta; nya miljöer och intryck berikar både kropp och själ. Och ger minnen för livet.

Men, råkar man vara född hemmakatt så tillkommer ganska snabbt en varierande grad av hemlängtan. Cilla, 37, blir utan förvarning Cilla, 7, som längtar efter att äta kanelbullar och dricka mjölk hemma i mammas och pappas kök (i barndomshemmet som för övrigt inte längre finns i familjens ägo). En ganska frustrerande (och barnslig – jag vet) egenskap som kan flamma upp även under en charterresa till Kanarieholmarna.

Men – då är det bra att man har begåvats med ett relativt bra botemedel; envishet! Och inställningen att glaset är halvfullt istället för halvtomt.

Det är eftermiddagarna som kan vara lite sega – ungefär som när man var mammaledig och med uppfordrande blickar försökte få klockan att ticka lite snabbare efter 16-rycket så att Jonas skulle komma hem så man kunde utöka konversationsämnena något. Steget från att inleda dagen med att i rask takt läsa DN, SvD och DI för att sedan kasta sig över en diger "att-göra-lista" på drömjobbet o2 Energi till att strosa omkring i en park känns overkligt stort.

Förmiddagarna håller vi som sagt var till på stranden eller i någon lekpark. Det är många barn och mammor där, men barnen är yngre än Alvin och Vilma. De andra är såklart i skolan eller på dagis. Det har därför inte blivit av att vi har sökt kontakt med någon av dessa. Men idag på vår eftermiddagspromenad mötte vi två svenska tjejer vars barn var något yngre än Alvin och Vilma. Tjoho!!! Fick snabbt Kickis och Carinas nummer, och berikades med information om hur andra i min situation har det. Sammanfattningsvis berättade de följande:
* De två första månaderna var hemska. Man känner sig helt villrådig kring saker som man hemma löste på ett ögonblick.
* Vänstertrafiken!! De hade gjort en och annan livsfarlig bilkörning och med en hårsmån klarat sig från att bli överkörda när klivit ut i gatan efter att ha tittat åt fel håll.
* Vintertid blir det ISKALLT inomhus. Australiensarna har som bekant inte samma husstandard, vilket kan visa sig i tvåcentimeters glipor mellan dörren och golvet. Hemma hos Kicki kunde till och med dörrarna smälla igen inomhus när det blåste – trots att alla fönster och dörrar var stängda. Australiensarna sover därför på elfiltar som ligger på madrassen för att hålla värmen nattetid.

Det som etsade fast sig allra bäst var dock vårt snack kring spindlarna. Trots att kusin Johan hävdar att det inte finns några giftiga djur i Sydney – SÅ GÖR DET DET! Hemma hos Carina ruskade de alltid täckena innan de gick och la sig. I trädgården hade hon sprutat småkrypsgift i varenda buske. I mina öron lät hon som en sann hjälte när hon berättade att hon hade tagit på sig diskhandskarna och stoppat in tröjärmarna i dem innan hon gick ut och klippte en buske. Fast enligt Kicki kan spindlarna bita sig igenom de tunna gummihandskarna. Jag dör bara jag tänker på det!

Så, när vi kom tillbaka till lägenheten införde jag en ny rutin – alla skor ska skakas ordentligt innan man sticker ner tårna. Detta trots att de står innanför vår ytterdörr, två våningar upp i ett lägenhetshotell. Kvällens grillning på terrassen genomfördes med stirrig blick på marken och väggarna – och sällan har väl det kittlat så mycket på vristerna som då (nu sitter jag i soffan med fötterna under mig).

Dagens slutsats är att de tjocka våtdräkterna inte bara kommer till pass i vattnet – de borde funka alldeles utmärkt som pyjamas för att hålla värmen och för att spindlarna inte ska ha ihjäl oss. Dessutom kan man nog hyra skateboard-hjälmar billigt nattetid. Och dykarhandskar. Och dykarskor.

Fint, då har jag löst det med.