När jag var liten brukade jag fascinerat kolla i Årsböckerna som stod i bokhyllan. Det var 70-talets (kanske till och med 60-talets) sätt att arkivera årets händelser. Nu var det inte nödvändigtvis de stora händelserna som tog sig in mellan bokpärmarna, det kunde vara rätt obetydliga saker också. Och jag minns särskilt en pytteliten sak – ett kraftigt förstorat kvalster. Det såg ut som ett monster med sina hullingsförsedda klor. Och fatta – dessa miniatyrmonster delar man säng med varje natt!
Idag kom jag att tänka på kvalstermonstren igen, då jag insåg att det rimligtvis BORDE ligga drivor med smulor, äggskal och annat som trillat ner från matbordet och landat i den mjuka heltäckningsmattan. Men av detta syntes inte ett spår. Det såg kliniskt rent ut under bordet. (Jag har ingen aning om vad kackerlackor brukar ha på menyn – men visst verkade det misstänkt rent.)
Så, fram med dammsugaren, och – rassel, rassel – där åkte de senaste veckornas matspill upp i den glupska dammsugarmagen. Det var bara det att mattan effektivt dolde smulorna i sina ränder.
Nu undrar jag bara. Om man inte med blotta ögat kan se alla smulor som man vanligtvis brukar torka upp med en trasa efter varje måltid (well, nästan varje gång i alla fall), vad bor det då inte i denna heltäckningsmatta som man absolut inte kan se, om man så lägger sig på knäna och tokstirrar ner i golvet?
Jag vill nog helst inte veta, tack.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar