Trasiga hajnät och lyckosam stjärnposition

Söndagen bjöd på soligt, men stundtals lite kyligare, väder. Nu är den långärmade tröjan på nästan hela tiden (förutom på barnen som alltid springer sig varma).

Vi mötte upp kusinfrun Tomoko och barnen Theo och Anna, och gick en härlig promenad längs vattnet. Man blir kusligt påmind om att det bor större och farligare fiskar i dessa vatten än gammelgäddor, eftersom man då och då ser inhägnade områden som man helst ska bada i. Helt ärligt är det nog bara de minsta hajarna som står emot de näten – den uppmärksamme Alvin noterade ganska stora hål i sidorna. Hrm…

Lunchen intogs vid stranden, och det dröjde såklart inte länge förrän barnen började gräva ner varandra i sanden – med kläderna på, såklart. Det tog dem inte heller så fasligt lång tid att dra sig närmare vattenbrynet. I början höll de upp byxbenen så föredömligt så. Några minuter senare var Theos jeans plaskblöta, och våra barn var lika blöta de. Men hur kan man avsluta en sådan rolig lek – det var ju bara att inse att de hade superkul. Tomokos leende kändes dock lite ansträngt när Theo avslutade det hela med att lägga sig ner i sanden. Gissar att det satt en liten kall, men glad nakenfis i bilen på vägen hem.

Australiensarna är väldigt sportiga – åtminstone de som håller till vid beachen. Beach-volley, surfing, kajakpaddling, simning och löpning håller dem sysselsatta från gryning till skymning.
Och idag stod stjärnorna, Jupiter och Saturnus i en sådan lyckosam position att undertecknad plötsligt kände sig för att ge sig ut på stranden och springa (som ni förstår inträffar detta inte särskilt ofta. Är nog Saturnus fel, eller nåt.).

Ska man springa på stranden så gör man det barfota, såklart. Och så gjorde även jag. De första hundra metrarna kände jag mig som Pamela Anderson (minus hennes påtagliga ögonfångare, samt att jag hade shorts och t-shirt istället för en minimal bikini) som rusade (läs: småjoggade) fram vid vattenbrynet. Efter etthundraen meter kände jag mig definitivt inte lika flashig. Säger bara; ha respekt för folk som springer i sand!

Insåg ju att det var lightvarianten att springa på den hårt packade stranden vid vattenbrynet, så på tillbakavägen tog jag mig upp till den fluffiga delen. Nu började det bli ruskigt jobbigt – flåsade förbi en liten flicka, och jag är säker på att det var mig hon härmade när jag hörde ett tillgjort pustande och frustande bakom mig!

För att klara mig fram till målet (jag ska absolut inte roa er med att avslöja sträckans längd – den hade inte imponerat på många, kan jag i alla fall avslöja) var jag tvungen att tänka på Johan Rudolphie. Varje gång jag hamnar i en träningssituation då jag bara vill ge upp tänker jag på vad han berättade under en av många härliga middagar på Atlasgatan (Johan är träningsfreak och vältränad till tusen):
- När jag känner att mjölksyran börjar komma och att det börjar göra riktigt ont – då ökar jag!

Så, detta är starten på mitt nya Aussieliv. Ni kommer inte att känna igen mig när vi kommer hem!