Loppisfynd och en kämpande Vilma

Kvart i sju ringde klockan. Då hade Vilma lyckats somna om efter sitt tidigare försök att få någon av oss att gå upp och göra välling.

Det hade blivit dags att ge sig ut och botanisera bland olika garage sales. Kusin Johan hämtade upp oss med lokalblaskan i högsta hugg där alla loppisar hade annonserat om sin existens - nu gällde det att hitta till guldkornen innan någon annan hann före. "Overseas sales" brukar vara vinnarställena, informerade Johan oss om. Då rensar familjerna ordentligt i alla skrymslen och vrår.

Nog hade de rensat alltid. Och nog fanns det mycket s-k-i-t att köpa. Och nog gjorde vi det!

Badskor (oanvända - prislappen var kvar), två gossenallar (det var ju precis vad vi behöver!), hundratals spelkulor (ett kap!) och sist, men inte minst; tre oöppnade spel (direktimport från Kina med garanterat superduperfarliga batterier i som ska till återvinningen när de brakar ihop om några dagar).

Kusin Johan gick inte heller han lottlös. Frågan är vad hans japanska fru Tomoko kommer att säga när hon får syn på hans kap. Hon AVSKYR nämligen begagnade prylar. Det innebär att hon kommer att få svårt att vistas i vårt hem eftersom vi älskar gamla nötta och slitna möbler. Måste komma ihåg att berätta för henne att alla småkryp i möblerna är döda sedan länge - effektivt bortskrubbade med vatten och såpa.

Några timmar senare gick hela familjen och hyrde roller blades - även Vilma. Nöjd som bara den gick hon iförd armbågsskydd, knäskydd, handledsskydd och hjälm till strandpromenaden - nu skulle hon susa fram längs vattnet.

Jag hade också en vision om att susa fram längs med strandpromenaden. Började dock lite trögt när jag obesvärat skulle sätta på mig skydden (ja, alla som befann sig i affären såg supercoola ut.) Tryckte på knäskydden (Mamma mia, mina ben kommer att stasa inom fem minuter! Skulle de verkligen klämma så?). Bara att le, och se obesvärad ut. Leendet såg troligtvis något ansträngt ut när jag insåg att det var armbågsskydden som jag hade dragit på mig. Snabbt bort med dem och lite i smyg massera knäväcken som redan hade börjat få blodbrist.

Åter till Vilma.

Nu blev det inte så mycket susande för hennes del när rullskridskorna väl kom på. Hade nog till och med varit en bra idé att surra en kudde om baken på henne. De första femtio gångerna hon ramlade gjorde hon det med ett leende. Därefter åkte mungiporna allt längre ned. Till slut låg hon på marken och grät.
- Det är så svårt!!!
- Du behöver inte åka mer, Vilma.
- Jooooo!!!

Hon ska ha en medalj för sin tapperhet i alla fall. Till slut tog tålamodet tvärstopp och skydden och rullskridskorna åkte av. Beslutsamt konstaterade hon:
- Jag ska åka rullskridskor när jag blir så stor som pappa.

Alvin susade fram och Jonas såg ut som vilket proffs som helst.

Så den sammanlagda familjeinsatsen vad gäller roller blades måste anses vara god. (Tack Alvin och Jonas!)