DE startade kriget - inte vi

Söndagen inleddes med en mördarraid. Av pyttesmå myror.

Hade precis gått upp och skulle börja med frukosten när jag såg två myror som letade efter något ätbart på en kniv som låg framme på diskbänken. Jag sköljde av kniven och gick fram till sophinken (en Ikea-hink med lock) som står på köksgolvet för att slänga pappret med de mosade myrorna. Då fick jag syn på dem.

De fullkomligt myllrade upp ur sophinken (eller i - beroende på åt vilket håll de var på väg) och vidare upp på kortsidan av köksbänken och upp på väggen, för att sedan fortsatta upp till fönstret. Och det var inte få myror vi pratar om…

Raskt tog jag upp soppåsen och knöt ihop den och rusade ut med den, samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag inte hade fullföljt gårdagens tanke om att soporna verkligen borde kastas (vi gör det i morgon istället – det är så mörkt nu).

- Myrinvasion, förkunnade jag högljutt för Jonas som snabbt infann sig i köket.

Jonas fick fram spindelgiftsprayen (kan man ta kål på giftspindlar med den så borde väl även små myror gå hädan av en liten dusch). Eftersom myrorna kröp omkring på såväl insidan som utsidan av fönstret öppnade Jonas det, och där – längst ned i ena hörnet – verkade myrcentrat vara.

Spray, spray, spray!

Det fullständigt vällde ut svarta myror ur hörnet. Det såg ut som man hade kastat ut ett halvt kilo svart rom på fönsterkanten – med den lilla skillnaden att dessa romkorn rörde på sig. Urk!

Efter många minuters sprayande och torkande åkte (den hyrda!) dammsugaren fram och sög upp myrliken.

Nu är fönstret så gott som myrfritt. (Såg just två ensamma myror som kanske var borta på annat håll när deras släktingar gick en ond bråd död till mötes. Även de har nu hamnat i myrhimlen.)

Det värsta är att varken Jonas eller jag tror att människan kan vinna över myrorna. De verkar vara ett särdeles segt släkte.

(Skit! Nya myror! Jonas har nu tagit fram kackerlacksdödarsprayen, och påminde myrorna om att de var DE som startade kriget – inte vi. To be continued….)