De må vara dödliga, men det hindrar oss ändå inte från att frivilligt söka upp dem – Australiens alla farliga spindlar och ormar. Tack och lov befann de sig inom lås och bom.
Eco Diablon fyllde idag upp sina sju säten med familjen Borglin/Dahlström (minus Johan som jobbade) och styrde kosan mot en reptilpark som ligger en och en halv timme härifrån.
Vi inledde med att kolla in spindlarna och ormarna. Bäst som jag stod och försökte memorera huruvida det är Redback- eller Funnelwebspindeln som kräver tryckförband – och den andra absolut inte, så kom Alvin fram till mig. Precis när jag tyckte att det skulle vara läge för ett litet practical joke genom att hastigt ta tag i Alvins arm så att han skulle hoppa till lite i mörkret (jag vet – inte speciellt snällt, men jag hann inte hejda mitt infall) – just då mullrade det till i högtalaren och ett inspelat åskväder basunerades ut där vi stod.
Alvin lyfte nästan från golvet, och började storgråta. Det tog mig nästan tio minuter av vyssjande, förlåtande och klappande för att han skulle lugna ner sig. Jonas tyckte att jag var superpedagogisk (not!), och berömde mig för att jag nästan hade skrämt ihjäl min egen son. Skämdes lite (men kunde ändå inte låta bli att tycka att tajmingen var osedvanligt lyckad – synd bara att det inte var Jonas eller Tomoko som jag skrämde slag på).
Nåväl, efter den inledningen kunde det ju bara bli bättre. Och det blev det. Den femtio år gamla, och 150 kg tunga sköldpaddan släpptes ut ur sin bur när det var dags för matning så att alla barn (och vuxna) kunde klappa den. Vilma pussade den.
Därpå följde en rätt kaxig uppvisning av livsfarliga ormar då skötaren gick bara någon meter från publiken som stod runt ett staket och tittade. Som han mycket riktigt påpekade så fanns det stora mellanrum mellan bräderna genom vilka ormen lätt hade kunnat smita ut om den hade attackerat skötaren (jag såg allt för mitt inre…).
Även krokodilen Elvis matades inför publik (här fick man inte klappa den stora besten), likaså fyra Tasmanian Devils – en art som bara finns i Tasmanien och som påminner lite om en bäver. Ingen klappning här heller eftersom deras käkar är åtta gånger kraftigare än en rottweilers (de kan äta upp en känguru eller en häst med ben och allt!).
Det bästa var nog de frigående kängururna som man kunde gå fram till och klappa. Och pussa, om man heter Vilma.
En reptilpark med oväntat gulliga inslag, med andra ord.
För övrigt är klockan 22.11 och Jens Lapidus sommarpratar. Och utanför fönstret är det 10 grader. Brrr….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar