Stridspilotträning bland flyttkartongerna

I går anlände äntligen vårt bohag! Ja, minus Gränna-byrån och skolbänken, samt den sista prylen som vi fortfarande inte vet vad det är.

Redan på morgonen parkerade lastbilen på gatan och en handfull biffiga grabbar började bära in våra möbler och kartonger. En kvart efter att de hade anlänt kom två killar från företaget som vi hade hyrt möbler och allt det andra ifrån. Blev en lite intressant logistikövning det där.

I sann Jonas- och Cilla-anda struntade vi att bocka av de cirka 60 kartongerna och emballagen. ”We trust you”, tyckte vi när de ville att vi skulle ha örnkoll på avprickningen. Det räckte gott och väl med att ha koll på barnen så att de inte skulle leka katten Apelsin och Darth Wader framför fötterna på dem.

Jag tänkte på Andreas (Sandin) när jag började packa upp kartongerna. Han hade en så träffsäker beskrivning av den gången han tapetserade (med mönsterpassning!) och hade Teo och Telma i närheten.
- Det var som att träna till stridspilot. Man försökte koncentrera sig samtidigt som man hade en massa störande moment – allt för att kolla psyket och förmågan att bibehålla koncentrationen trots allt som pågick runtomkring.

(Sorry, Andreas, om det inte blev ordagrant, men jag hoppas att andemeningen kom fram ändå.)

Lite så är det att ha Vilma i närheten. Jag packade upp kartonger och funderade på var prylarna bäst skulle vara.
- Mamma, du är Apelsin så är jag Snövit.
- Ok.
- Eller förresten, du är Snövit så är jag Apelsin.
- Mmmm.
- Fast du, mamma, du sa ”åh, vilken fin liten katt som kommer. Jag undrar vad den där fina lilla katten heter”.
- Jaa…
- Säg då!
- Åh, vad fin katten är.
- ”Jag undrar vad den här fina lilla katten heter!”
- Jag undrar vad den här fina lilla katten heter?
- Jag heter Apelsin. Mjau!!! Fast nu är jag Luke i sexan och du får vara Maskhålet.

Och detta kan hålla på i timmar! Dessutom kräver hon ögonkontakt och diverse smekningar av den inbillade kattpälsen, samt äkta beundran av Snövits kläder.

Av det vi har tagit fram ur alla kartonger och skyddande emballage, så har köksbordet fått sig en rejäl törn (Jonas har skruvat isär bordet och limmar benens fästen i detta nu), samt en trasig thekopp och skål (din egenhändigt gjorda, Petra – kan man önska sig en ny?).

Nu återstår bara våra avmaskade möbler och den där vad-det-nu-är-för-något. Sedan har vi ett riktigt hem igen. Och det blir så fint!